jag sitter och funderar och tiden rinner förbi som mitt

liv och sekunderna i det det för tankarna för mej till

baka till allt jag älskade och som jag nu krampaktigt 

håller kvar i ut av det som finns kvar men den jag 

älskar mest har tagit avstånd i från mej det är min

egen dotter men hon är bara 17 år och upptäcker

världen nu kanske hon söker upp mej om några år

med sin älskade pojckvän det skulle vara roligt för 

jag saknar henne enormnt mycket vems fel det var 

spelar mej ingen roll längre bara hon kommer till baka 

till mej i min närhet igen