Han – mannen, äkta maken - såg att hon såg honom – sonen, deras gemensamma son - som varande i ett behov av ett omsvep av ansvar och kärlek; han var hennes son! Inte ville hon ge honom historier som skulle kunna skada honom. Hennes omsorg omvälvde honom – sonen - som ett vadman av omsorg. Hon uttalade sig om honom och hans ve i en självklarhet som var så omsorgsfull, kärleksfull, full av självklarhet och oemotsägelsefullhet att det inte fanns plats för annat. Tvivel existerade inte. Hon var och han var och hon var till hans bästa.

Så självklart, så som han inte kunde förstå, så som han inte kunde se. Inte kunde se skillnaden, skillnaden mellan hennes sätt att se på honom - han som var hennes man och hennes sett att se på deras gemensamma son.

Hon pratade om honom – sonen - som i en annan värld. För honom – mannen, maken, var det en annan värld, inte hans värld. Hennes värld var det, med honom – med sonen.

Märkligt och starkt att se detta. Hon var som alla andra kvinnor, de hängav sig – tyckte han - de förstod, men inte honom – inte vad han sa. De hängav sig åt sin uppgift att existera för dessa – avkomman av man och kvinna – utan att självtvivla, utan att tvivla på sig själv. Älskar hon sig själv i detta älskade av andra, undrade han.

Hur kan ni vara så tänkte han, se så annorlunda, uppföra er så annorlunda, känna så annorlunda, så annorlunda utan att känna, utan att se – se det han såg. Se att avkomman, sonen också var en man, en kommande man till en annan kvinna, i en framtida situation där han sonen, var som honom – en make. Han såg inte det självklara, den självklara skillnaden mellan honom och dem – sönerna. Han var man, make …

De var självklara, de bara satt där, kvinnorna – de viste – även om han inte förstord. Starka, orubbliga, med en glädje – för sina söner - döttrar var ett annat kapitel - han förstod inte det heller. Döttrarna var döttrar till döttrar till sina döttrar. Ännu mer förvirrande – där fanns det band, gemenskap, outtalade självklarheter – närhet som gränsade till historisk evighet. Utan den – tyckte han – blindheten över sönerna identitet, sönerna som varande för sig, utanför modern – i ett större sammanhang – i ett sammanhang där de dock satte och kunde se sina döttrar.

Hon sa sanningar om männen, utan att inbegripa sonen. För döttrarna viste hon vad som skulle finnas i framtiden, i det stora sammanhanget, utanför henne – hon viste att framtiden skulle upprepa sig – det viste hon och det viste hennes mor och hennes mormor och hennes mormorsmormor osv. De viste det, i evighet, i en gemsam identitet med [mot?] männen – utan att inbegripa sönerna. Han – sonen - var utanför sanningen om livet på ett självklart sätt som han inte förstod.

Mannen var för henna utlöparen av ondskan – sonen, för honom (dvs. fadern), en kommande – för att inte säga; redan existerande man - för henne (dvs. modern), något annat, något inneslutet – hon var och han (sonen) var och hon var till hans bästa. Vad har de – sönerna - som inte jag har - maken, tänkte han. En osynlig logik som är så stark så den bara existerar utan att kunna ifrågasättas, utan att kunna förstås, av honom, mannen…

Han var också förbryllad över annat han såg hos sin kvinna, kvinnorna. Olikheter med honom, olikheter han inte förstod. Han såg i sig själv, inne i sig själv - tvivlet på sin förmåga att uppfatta själva essensen av tillvaron, av varandet - det var hans tvivel, dock inte hennes tvivel, olikheter, inte deras gemensamma tvivel – inte hennes tvivel – utan hans tvivel.

De, kvinnorna, var inte ifrågasättande, inte om livet, inte om sig själva i livet, inte ens om sig själva, inte om sonen, inte om sönerna, inte om sönernas varande (enbart mannen, hans varande – åtminstone den kvinnan han hade!). Det han gjorde, gjort hela sitt liv – ifrågasatt – ifrågasatt sina relationer, relationer till livet, till människor omkring, hela sitt liv och hela sin existens – det gjorde hon aldrig – sa hon – hans kvinna, hon, hon som var sonens moder, sönernas och dotterns moder – hon sa så. Hon, de, kvinnorna ägde inte det tvivlet – det var hans, mannens, de var olika. Hur kunde det vara så?

De satt där, kvinnorna, omgärdade av styrka, historia och gemensam kärlek som de inte ens förstod själva – mor är lik sin mor. Eller åtminstone kunde de inte (eller ville inte?) formulera för honom, berätta för honom hur ett självklart varande i själva livets väsentlighet kunde existera. Självklart, starkt och gemensamt, så är vi kvinnors historia, så sa hon - även om de flesta som sa något utöver det sa; kvinnor i min ålder har ett mycket komplicerat och tveeggat förhållande till livet och till våra mödrar. Hörde dock aldrig någon tvekan om sönerna – de var självklara, självklara och berättigade att finnas till – kvinnan var och sönerna var och kvinnan var till deras bästa.

Han var ju också en kvinnas son, men inte kunde han känna självklarheten – ett själklart berättigande att finnas till. Han kunde inte känna sin egen självklarhet – inte ens hos sin egen kvinna. Föder detta vanmakt, var en fråga som var återkommande, för honom, för mannen, för maken.

Han hade tvingats ut ur sin moders livmoder. Avskild utan att så själv önskat. Tvingad till ensamhet. Avskild från sin närhet, sin symbios som var hans bekräftelse på att vara älskad.

Han sökte att bli bekräftad, älskad av andra, han var man, make, far och son.

Han var utslängd, ensam, utan någon som älskade honom. Kunde ha älska sig själv?