Jag tog en promenad
en november förmiddag,
med hundarna i skogen.

Vi gick ner för en slänt
till en bekant bäck
och hörde kvistar knäckas.

Jag vände mig och såg
rådjurets vita akterspegel
skutta bort.

Jag slog en blick mot hundarna;
Ena stod stilla
och beundrade rådjuret.
Andra satt och bajsade
med blicken spänd i klövdjuret.
En komedi av djurisk natur.

Vi gick en sväng längs bäcken,
där åstoppar möts i en liten däld.
Jag ser en gran som fångar blicken
och blir snart varse om varför,
när jag ser nätet vårda livets eld;

Himlen log sitt blåa leende
medan barken blinkar av
frostens flingor på nätets strängar,
likt stjärnor bland skyns ängar
när de smälter som novor
i evighetens stilla storm.

Spindelns gamla väv
kläder trädets förkläde
och kväder nu i ljusets anda;
innan natten kräver
mörkrets framfart
som kväver denna syn
till nästa morgondags
skrattande svarta vattendrag.

Något annat,
men ändå samma,
söker min blick;
Jag vänder mig och ser
i bäckens härliga svärta
solen hälsa mitt hjärta
genom granens gröna fingrar.

Där brusar bäcken sin dova
dygnets dånande ritual
medan en mångfald av fåglar firar
det smittande, lovande leendet.

Det är en hel akt jag får andas in
och vara delaktig i
här på däldens scengolv
under en vanlig men ovanlig
skogspromenad.

Och det kanske är mitt
bidrag till akten att
andas ut det jag sett.

Att nu erinra oss andra
om händelsen som speglar
sig i alla våra inre skogar;

Att solen klär sig i svarta bäckar
och droppar på spindeltrådar
tänder facklor som aldrig släcks
när ljuset skänker sin gåva
till alla som frågar och vågar och vill.

Allt för att påminna
oss om oss,
var vi än för blicken,
under vår promenad
genom skogen, livet.