En dag när Gisela satt i tunnelbanan, satt det en kvinna snett emot henne, från hennes egen plats sett. Det var inte en av den nyaste vagnarna, utan från serien närmast före. Gisela satt som försjunken i egna tankar och blicken var fäst någonstans mitt i luften bara. Plötsligt blev hon medveten om att kvinnan 'nästan mitt emot', såg en smula åt hennes håll till. Därefter yttrade hon även något och Gisela rycktes brutalt in i mera verkligheten. Det hördes närapå när bubblan hon befanns sig i sprack. Som ett sådant där tänkt 'poff'' ungefär.
- Ni stirrar på min blues!
Gisela blev medveten om att världen utanför hennes egna drömmar gjorde sig påmind och hon svarade nog.
- Vad?
- Ni tittar på mina bröst.
- Nä, det gör jag inte.
- Jo det gör ni och jag uppskattar det inte alls.
- Ni inbillar er bara.
- Det gör jag inte alls, jag såg faktiskt att ni hade blicken riktad mot just dem.
- Om jag haft röntgenglasögonen på mig, vilket jag inte har, skulle jag kunna genomskåda er. Det andra sättet att se dem, vore om inte bar kläder alls på överkroppen, vilket ni gör. Alltså kan jag se bluesen. Men brösten kan jag då verkligen inte se.
- Nå, bluesen då. Men innanför bluesen befinner sig brösten och jag såg hur tungan i er mun gavs en smula spelrum utanför era läppar. Ni verkade precis slicka er om läpparna. Precis sådär som Lennart brukade göra, när han...
- Jo, ser ni. Jag försöker fokusera blicken att se på en punkt 'mitt i luften', ungefär som att se ett dammkorn singla fram, eller ett löv för den delen, utomhus om hösten.
- Förväntar ni er att jag skall tro på det?
- När jag skall dagdrömma om något, brukar jag börja med att göra just så, glo i tomma intet på ett tänkt dammkorn. Det är svårt, jag vet, men med en smula övning så...
- En smula övning, hur långt tid tog det för er då?
- Idog träning varje tillfälle och varje dag i tjugo år ger förbluffande nog resultat.
- Menar ni att det tog er tjugo år?
- Visst inte, med min höga fantasi och rara intelligens gick det nästan genast.
- Mera exakt, vad menar ni egentligen med det?
- Redan efter fyra månader började jag få kläm på det hela. Men för någon som ni, skulle det nog ta åratal, kanske decennier, om ni ens någonsin...
- Äh, ni pratar strunt. Jag skall av vid nästa... Håll in benen vet jag.
- Jag har inga ben, innanför byxorna är det runda stavar av metall, jag blev illa biten av en haj då jag badade för flera år sedan, utanför kusten i Amerika.
- Menar ni att jag skall tycka synd om er nu också? Ni får väl skylla er själv om ni badar i hajrika vatten?
- Inte i vattnet, jag satt i en solstol på stranden. En haj i den trakten kallas strandtjuvar för, som inte bara rånar utan även svårt misshandlar sina offer.
- Ja, i alla fall så gillar jag inte människor med livlig fantasi.
- Nej, jag förstår det. Ni borde verkligen öva upp er egen.
Kvinnan som ämnade gå av vände sig än en gång mot den yngre kvinnan hon haft ett hett samtal med och såg till sin förvåning att vagnen var tom just i hennes egen avdelning. Hon hastade av, som i upplösningstillstånd.
Som ur tomma intet materialiserade sig en kvinna i en ålder av 30 år och fyra månader. Hon bar förstås sommarklänning, vilken räckte nästan ända ned till nästan klart röda sandaletter av någon sorts bast.