SKÄMMIGT?

Nu i livets ögonblick hände allt. Det som varit små gemensamma privat minnen. En sinnesnärvaro med underbara känslor, som gavs intimt, då när vi borde vara tysta.
Endast de bara fingertopparna, kände varandras puls i kroppens lättnad. Då, efter att ha förlorat all respekt för varandras integritet.

Friheten var fullbordad den gången, när vi såg undrande på fullmånen. Okända för varandra endast ansiktet, där uppe, lyste med stora ögon på himlavalvet och hade blinkat, medan munnen hånskrattat.
Kanske, kanske inte förverkligade du, dina drömmar. Mina drömmar har du förverkligat i två sekunder av evigheten.

När jag kysste din kind och sa, Hej du är bra.

Varför måste allting vara så svårt, allting gjordes så banalt.
Varför måste orden, som ligger i nutid i våra hjärtan banalis ödas ändå omgivningens dom.

Allt kommer att baseras på vår handling i framtiden. Kastrerad.
Vi blir bara några listade runor. Några tecken, inhuggna med kniv, karvade snitt genom dålig Bark. I ett träd som inte arbetsinsatsen inte bad om. Föstört material.

Kanske blev den meningslösa oläsbara skriften ett språkets varför, en obegriplig bönesekvens.

Varför! Varför kan känslor aldrig kastas för vind, av den som aldrig fick se att detta förverkligande, är ett mål av en självinsikt.

Okej, en självdestruktiv saga blir detta, som vi alla måste genomgå för att någonsin kunna se framtiden i det förflutna.

Vem är du, Vem är jag, Vem är vi alla som hoppats.

Intensivt kan mötas kravlöst, delvis förstörda, men ändå oförstådda för varandras innersta väsen.
Våra liv var en gång som uppradade på en skyttebana. Vi stod som måltavlorna Nr 7, genomborrades av tusentals kulor. Ihåliga och hjärtlösa.
Våra sönderskjutna pappfigurer, fladdrade.

Så småningom kommer naturen att återta oss till vår rätta existens.
Vad blir vi, en tom sönderskjuten kropp. Ett tomt skal som aldrig fick berätta vart dumheten hade som mål i sin längtan.


Bosse 6 december 2021.