Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag är begär

kalla det ett liv, kalla det en hallucination
kalla det en gåva, kalla det en fråga,
kalla det en bur, kalla det otur
kalla det natur, kalla det kultur
kalla det en dröm, kalla det en lögn
kalla det för allt vad du är, kalla det för begär

mottog ett liv på jorden
en människa, därmed även beroende av flocken
härmar fasader av den rådande normen
med perioder där jag valt att tiga
grubblandens under mina promenader genom staden
känslan av att varvas av en osynlig liga
häromkring anpassad till kyla
nedisad strand varpå ogräs förtvinat
däromkring finns jag till
upplever världen från insidan
betraktar varje vrå som min egen fristad
uttforskar så långt orken når
skyndar fram med fruktan att frysa fast där demoner härskar
jag flyr genom livet under tiden jag försöker tämja hemkänsla ur det rotlösa
färdas genom allt som om jag vore här för att turista
ogästvänlig sfär där jag fasar att stämplas och få hat inristat

jag rör mig aldrig emot takten här i staden
mitt mod är att överleva med respekt för kraven
det känns som att jag blickar ut över en evighet som blivit borttagen
som söver mig här omkring stadiet av abstrakt nedslagen
tidens cirklar leder mig inte någonstans så jag river väggen mellan natten och dagen
jag ser ändå samma dansande scener sovandes likväl vaken
här är jag bara en främling för mig själv
strävar, strider för att inte uteslutas begraven
undermedvetet förnekar sanningen
känslan av att vara kapslad bortom ogreppbart galler
bestulen universum

mitt inre är mitt fängelse
jag är slavinna under min existens
lystrar dessutom till titeln utomjordning för överallt här känner jag mig bortkommen
jag avviker från mina fotspår, varenda gåta jag grubblar kring lämnar mig förvisad
söker frågorna jag inte når
letar spåren inget levande kan följa än mindre förstå
varför gör jag ens så?
ty vi människor är frågetecken, besatta av att jaga svaren
jag är faktiskt inte galen
jag är bara ett väsen som inte vaknat upp från dagen

avkodar jordens vanor
utläser en anpassning av vår frekvens i universum där allt tolkat sin egen omgivning
som små atomer tog vi mörker och skapade en sanning utifrån hur våra plågor tärt och vad våra olyckliga sinnen lärt
nu vandrar vi i en värld som har byggt upp sig själv
ett tomrum som fått struktur av elever som tagit rollen som lärare
ack, alla kulturer faller, alla själar plågade utav sina galler
tid och rum i vacker symmetri
men framför våra ögon tornar bara en mur
färger, former, andetag och dylika spillror
fenomenet av en fysisk värld är verklighet för oss som lever i dess bur
längtan, väntan och osammanhängande känslor
så skådas fångenskapet inifrån, utifrån tankebanornas härskande villkor

jag önskar jag omfattade en högre nivå av medvetenhet
att jag inte behövde använda ord utan kände till tydligare sätt att dela med mig av min verklighet
att jag inte vore så förfallen i begär att jag ens fastnade i den här texten, förminskad till att följa en identitet
indragen där vi människor delas ömsom förenas
deltagandes när vi själar glömmer vad som med helheten menas
förtvivlad av att inget tvivel beviljas det okändas tröstan
en själ är ensam här
måste överleva själv i födelsens fångläger som satt otydliga gränser
alla tycks falla i krig mot sin egen strid för inga ögon här ser skönheten inom upplevelser som inte glänser
promenerar längs trottoaren här i staden som i en lucid dröm
undrar om en översinnlig jordbävning skulle kunna väcka det här mysteriet ur sin sömn

intagit formen av hjärtslag
följer livet likt ett rytm som ekar sökandes efter svar
ifrågasätter allvaret i att bära en kropp klädd i eget ansvar
jag lever i en trasig värld, där spillrorna format min känslosamma själ
både ångest och lycka, de båda sliter mig isär
vilja att få vila i nirvana, bara frid har gjort mig väl
lugnet i alltet, den enda sanna definitionen av kär
det enda tillstånd där jag släpps ut från misären som det innebär att vara begär
jag tänker på döden och känner att allt jag lärt här förlorar värdet utanför begären som jaget är
dödsångesten befrias och får status av ett självförvållat problem
ack, om vi kunde avancera åt något håll bort från vårt egofixerade system

kanske väcks vi till verkligare liv när den här berättelsen dör
när dessa ord övergår till klarhet
så klara att de inte ens berör
väckt från en fysisk värld
fri från hjärtslag som tär och ärren jag bär från mitt begär här
där tvång tvingar huvudet över ytan
beroende utav andetag
fångad i en främmande värld där vågorna slår genom mig
jag flyter maktlös med precis som resan kräver
fast mellan havet och himmelen
jag är ett hål där min längtan håller andan
inuti känner jag atmosfären få mitt svunna att kvävas

försöker hålla ordning på alla drömmar, känslor och teorier men ju intensivare jag pusslar desto snabbare faller allting isär
det kanske vore mer meningsfullt att vara stilla i mitt fängelse, min värld
jag löser ändå ingetingen innan ändå allt löses upp efter en stund och får mig framstå som en psykotisk visionär
jag borde följa en planlös väg, slänga alla kartor och orientera mig i takt med själens färd
jag begrundar hur alla civilisationer har sina egna visioner, formar ett svar som agerar försvar
bygger gemenskap kring olika sociala lagar, en dömande värld där lagar skadar likväl lagar
reser en union runt en fastvuxen rot där en lägereld försöker lindra inre stormen
olika metoder att överlista ilskan beroende på den dominerande normen
variation utifrån hur själar tror, växer upp och gjuts in i den sårade formen

jag svävar genom tiden betraktandes varenda liten instinkt som en vis medresenär
jag lyssnar på sagor som har svaren jag söker
men det hjälper mig inte att förstå vad meningen innebär
det känns numera meningslöst att ens försöka måla färdigt bilden av vad jag för stunden håller kärt
jag har för få färger och dimensioner att hitta sambanden kring min färd
ack, allt jag bär, allt det tär i min själ
inramad i en värld som överbelastar mig disträ
förlamad mellan gropiga vägskäl
smärtan av att vara vid liv är samtidigt motorn som sakta för mig mot ett klingande kall
lämnad att genomlida känslor utifrån ödets mall

jag vaknade här, formad till en främlings träl
jag jagar mig själv såhär, tills cirklarna spricker och fartvinden viner farväl
jag följer dödens skugga utan gräl, eftertraktar att någonstans få känna själen läkt
en värld nära men långt bort, där jag kan förlåta tvivlets tårar och älska allt som plågat
någon verklighet där jag bara är, sluter fred i kampen mot besvären här
ett krig som tär mot en rasad men beundransvärd misär
här, där är jag ägt av begär
jag fortsätter undra men blundar inte för att svaren må vara en skatt gömd inuti mig i en fulländad värld
kanske hittar jag hemmet jag saknat där, det får jag aldrig veta här
jag vet det först när jag slutat hugga mig med mitt eget svärd
jag vet det först när jag accepterarar helheten och blir färdiglärd
jag vet inte när, men jag vet att aldrig här
jag vet bara begär som förnär tills jag inte längre är här
jag vet bara begär, jag är fångad i en karaktär
jag vet inte här, jag vet inte vad det innebär
jag vet bara här att jag är begär




Fri vers (Prosapoesi) av Agnes Gustavsson
Läst 57 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-12-07 21:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Agnes Gustavsson
Agnes Gustavsson