Jag körde avfallscontainrar på somrarna i skåne. Till tippen, till förbränningsungnarna eller till återvinning, allt efter beställning. Det var stressigt, skitigt och tungt men så bra betalt att allt annat fick vika. Vill man plugga får man slita och det var i alla fall bättre än att stå i kön på pantbanken i slutet av varje månad.

En dag i augusti får jag en körning på industribageriets stora container. Koden på beställningssedeln visar att den ska gå som hushållsavfall. En enkel och snabb körning.
Guld.
Idag blir det äntligen enkelt att få ihop dagen.

När jag kommer dit och ska dra på lådan på bilen märker jag hur helvetiskt tung den är. Hur hydrauliken stönar och gnäller medan containern långsamt, långsamt baxas upp på bilen. Jaja, som semesterjobbare får du köra de äldsta häckarna med den sämsta utrustningen så jag tänker att det kan ju vara bilen mer än containern som bråkar. Hade det varit något speciellt med den här körningen hade det stått på beställningssedeln. Eller så hade någon av de ordinarie sagt nåt. Det är hur som helst inte mitt problem. Det här är inte en arbetsplats där du ställer frågor. Här gör du dina körningar och löser din egen skit, bokstavligt talat.

Jag kör dit jag ska, upp på vågen och in i förbränningshallen. Längs med den ena långsidan finns en låg, lång betongkant och bortom den avgrundsdiket sex meter ner till stålskruven som komprimerar och krossar allt medan det transporteras bort. Tricket är att ställa sig så nära kanten som möjligt så att allt i containern hamnar rakt ner i diket istället för på asfalten framför.
Varför?
För att slippa städa, för att vinna tid och för att slippa gliringar om att du är sopkärring mer än sopåkare. Sedan öppnar du ståldörrarna, hoppar in i i bilen och, i den bästa av världar, tippas alltihop rakt ner i diket utan att du behöver städa efteråt. Sedan är det bara att köra fram två meter, stänga och låsa lådan.

Det är snabbt, elegant och effektivt.

Så jag backar hela vägen fram tills den där låga betongkanten nästan tar emot under bakhjulen och tänker att eftersom containern är så full gäller det att stå nära. Annars kommer skiten hamna på sidorna och jag får städa tills skiftet är slut och fan har gått hem. Men att stå så nära kanten gör att bakänden på containern nu hänger över diket och gör också att jag, för att komma åt att öppna dörrarna på den, måste balansera på den låga betongkanten och hänga med kroppen över diket medan jag öppnar.

Det är naturligtvis förbjudet. Trillar du ner krossas du direkt i skruven. I teorin finns det en driftare som håller koll från en glasbur och ska trycka nödstopp när det skiter sig, men alla vet att han inte hinner göra något innan det är försent och han ser också mer än gärna mellan fingrarna när vi klättrar som apor bak på bilarna. Skulle han skrika om säkerhetsföreskrifter skulle vi inte hinna ens hälften av det vi måste. Nu vinner istället alla på att han hellre läser tidningen.

Så hängande bak på containerna tar jag sats och hoppar upp för att med hjälp av kroppstyngden få låsarmen att släppa. Vad jag inte vet är att just den hår lådan är full med det som en gång i tiden var deg, men som nu, efter en vecka i den stekande augustisolen förvandlats till en tjock, tung, vidrig, trögflytande massa som trycker på ståldörrarna och får dem att slungas upp med våldsam kraft när spärren väl släpper. Jag, som inte alls är beredd, åker med dörren i en halvcirkel ut över diket hängande i ena armen tills dörren, med mig som något sorts ångestfyllt bihang, når slutet på cirkeln och smäller in i sidan på containern med ett dovt dån. Av smällen tappar jag naturligtvis taget, men eftersom jag följde med hela vägen runt landar jag på asfalten bredvid bilen med brutet revben och näsblod istället för i diket.

Medan jag ligger där på asfalten och försöker fatta exakt vad det är som hänt och vad som är trasigt på mig vaknar högtalarna i tipphallen till liv och jag hör hur driftaren vrålar ”Din förbannade idiot! Du kan för i helvete inte köra in den jävla lådan i hallen! Den skiten sätter ju igen allt om du inte får en helvetes fart med brandslangen och spolar rent i diket! NU!!”

Haltande springer jag bort till slangen, får rullat fram den till diket och kräks nästan av smärtan när jag drar på vattnet och trycket får slangen att slå mig i sidan. Men jag får spolat diket och skruven snabbt nog för det ska gå att fortsätta utan driftstopp.

Jonas - Degen, 1-0.

Jag inser att revbenet är av när jag inte kan använda högerarmen för att dra igen armen som låser containern. Istället får jag dra med vänstern medan jag pressar högerarmen mot sidan i ett lönlöst försök att stävja smärtan. Det går så där.

En av de andra gubbarna i hallen ropar på mig och förklarar att just den lådan "ska gå rakt ut på tippen och du måste vara jävligt försiktig när du öppnar den. För det är som vatten i den och dörrarna slår armen av dig om du inte håller avstånd".

- Eh, jo tack. Såg du inte mitt balettnummer nyss?

Och så undrar han om ingen sagt nåt?
- Nej. Jag fick den av K på lunchen när vi delade upp lådorna som var kvar. Det var ingen som sa nåt.
- Men va fan! Han måste trott du kört den förr.
- Jo. Så är det säkert.
- Skit samma. In och skölj av dig. Du kan inte köra så där med blod i hela ansiktet. Har du några lådor kvar?
- Nej. Eller ja, jag skulle bara sätta tillbaka den här på bageriet…
- Det är lugnt. Jag tar den. In och tvätta dig.

Väl jag parkerat bilen kommer jag först inte ur den. All anspänning, allt adrenalin är slut och plötsligt känner jag hur ont det faktiskt gör i revbenet. De där två stegen från lastbilshytten ner till marken känns helt omöjliga. Två cigaretter och tre alvedon senare tar jag mig trots det ner och lyckas nästan gå normalt bort till byggnaden med omklädningsrummen.

När jag kommer ut ur duschen står lagbasen där och ser bekymrad ut.

- Dom ringde från tipphallen. Du gjorde tydligen en jävla mölla där inne.
- Jo. Jag visste inte bagerilådan skulle ut på tippen. Den var kodad som hushåll…
- Jaja. Strunt i det. Du spolade efteråt så driftaren är nöjd. Hur gick det med dig?
- Jag tror jag smällt ett revben eller två på höger sida. Det gör ont som fan när jag lyfter armen.
- Behöver du sjukskriva dig?
- Jag vet inte än. Antar att jag måste bli röntgad.
- Skit i det. Det är bara en massa väntan och sen gör dom ändå ingenting. Men du, jag kan fixa så du bara får enkla lådor resten av veckan. Långa körningar till Helsingborg och sånt. Glassjobb.
- Fast fan vet om jag kommer upp i hytten ens…
- Det löser vi imorgon! Bara kom hit som vanligt kl 5 så fixar vi det. Jag har ingen annan med kort för släp och du kan dessutom turerna. Så om inte du kommer får dom andra gubbarna jobba dubbelt och dom har ju familj och sånt.
- Ja. Jo. Ok.

Om nu kapitalismen vore perfekt. Om mitt 21-åriga jag hade vägt de olika parametrarna mot varandra som de ekonomiska teorierna förutsätter. Då hade jag naturligtvis krävt mer betalt. Eller bytt jobb. Eller bägge. Men så funkar det inte.

Om inte du kommer får dom andra jobba dubbelt.

Så enkelt är det. Så lättlurad är man.

Att när du nästan dött. När du borde fundera på hur du skulle formulera din anmälan till Arbetsmiljöverket eller åtminstone pratat med skyddsombudet.

Då tänker du istället på vem du kan låna smärtstillande av och om du kommer att hålla ihop till fredag.