Livet i det här samhället är som att vara ombord på ett höghastighetståg som aldrig saktar ned farten, som inte stannar på någon station. Någon nödbroms finns absolut inte, och färden går runt runt i en cirkel, man kommer ingenvart och det är kvavt och alla passagerarna är modstulna, stressade, klaustrofobiska, uttråkade och på allmänt dåligt humör. Alla är hypnotiserade av TV och internet, ett knark som man inte kan vara, långt mycket livsviktigare än förtroliga, djupa och intima samtal med andra passagerare. Det är en mardröm att leva och vara människa för man känner inte några starka känslor, det är så ensamt och långtråkigt där inne i hjärtat och själen att man helst av allt skulle vilja dra sig undan ned i döden. Speed, ytlighet, dumhet och konsumtion, det är vad samhället går ut på och det går inte att komma undan, det går inte att kliva av det frustande höghastighetståget som är på väg ingenstans. Men jag lägger min svala hand på en ursinnig migränpanna och ber till Gud om nåd och lindring. Vilket år, årtionde och sekel är det?