Härinne sitter Ljusilia och skriver sina julkalendrar. Somliga blir såpass fullproppade med knöfyllda luckor, att de knappt går att öppna, eller i värsta fall öppnar sig själva. Andra adventskalendrar blir betydligt glesare, med totalt tomma luckor mellan de halvfyllda luckorna, som hon sällan ens hinner stänga.

Till några grannar har snöflingor funnit vägen in i diverse rum, där de alstrar mysig mystik och romantiskt kaos. Emellertid är det inne hos Ljusilia som det riktigt stora snöfallet sker. Många möbler måste borstas rena dagligen, inte minst flygeln med alla dess tangenter. Och lyfter man på soffan (eller rentav på toalettstolen) så hittar man lätt gammalt fruset slask inunder. Det händer visserligen att hon får stjärngossar på loftet eller tärnor på hjärnan. Grovjobbet består alltjämt i att locka de gamla grå vättarna in i tvättmaskinen, tills även de skimrar.

Nyligen insåg Ljusilia att hon kan skriva kalendrar på höjden - ej blott på bredden och djupet. Den tredje dimensionen underlättar för tidsflödet överlag. Höjden möjliggör att hissa vissa trådar och sänka andra där de visar sig passa in - som ett pussel ovanpå pusslet. Speciellt stiligt blir det med den yttre aspekten av julkalendrarna; hur de kan skådas stå på egna ben, likt slottstorn ännu högre än de längsta pulkabackar. Ljusilia jobbar såväl visuellt som ljudmässigt som med hur byggstenarna känns att paketera mjukt.

För något dussin år sedan höll Ljusilia hus i stugor i skogar, ibland i sagor i snögrottor. Nuförtiden sitter hon vid ett redan installerat kylskåp med frysfack och värmer tårna vid elementet som går på hela stadens naturgas. Nyss var hon nog ett gammalt barn, men nu måtte hon tydligen ha blivit en ung gumma?! Jovars, livet knallar på, icke så sakta som man tror - om än lugnare än man må befara.

Historierna vecklar ut sig åt de mest besynnerliga väderstreck. Likafullt slutar de alltid mitt i någon tomteluva, där allt tycks förbli som från början. I viss mån påminner adventskalendern om en sönderhackad långfilm eller om en insjugen stenkaka i vild rotation (fastän få människor lär hitta tjugofyra spår ens på en gammal hederlig CompactDisc). Någon frågar sig huruvida en tomte eller en vätte verkligen kan bo i ett hyreshus. Ljusilia svarar att det beror på - om människorna har strött rätt antal kanelkorn på sina grötar eller ingalunda.

Själv brukar denna författarinna figurera i sina julkalendrar, ofta såsom huvudroll, dock jämt med en skopa ödmjukhet och drivor av tjänstvillighet. Ljusilia har fått gestalta allt mellan kammarjungfru och högskolerektor, en gång knarkdrottning och stripteasedansös. Andra gånger har hon spelat cellist eller meteorologisk psykolog, till och med avancerad elektriker samt enkel ängel.

Hur det än förlöper med luckornas innehåll, kommer Ljusilia fortsätta att formgiva julkalendrar tills hon stupar och går under isen. Även om hon överlever och bara fann sig tillfälligt insnöad, så spinner adventsarbetet vidare. Visst finns det gott om fler varelser i världen som skapar kul kalendrar. De broderar och snickrar så bra, såväl till jul som till påska som någon vilsekommen sommar. Och visst är Ljusilias påhitt relativt utbytbara, men samtidigt tämligen unika, säger de som känner till henne. Blott tomten känner henne på riktigt.