gräver upp mig själv
från skulden
vinklar själen mot solen istället

så länge i jorden
att skelettet blev svart målat

upprättelse

som en utsträckt katedral järnfast
går numera stolt
som en pelare fram

fast omhuldat naket
bomullsvaket
och i pölar av ljusröda stänk
blänk

skiter i!