Hennes ansikte var av garvat läder och
läpparna snörpte så där lagom hårt. Hon
var ingen ungmö, och hade bestämda tankar
om det mesta. Sin flinka uppenbarelse till trots
hade hon snart ringat in sitt 49:e år. Bara ett år
till de femtio och nån större kris hade hon ännu
inte tvingats genomlida. Visst hade hon haft sina
dubier om åren efter de fyrtio men det som andra
förvarnat henne om hade inte inträffat. Du har inte
träffat den rätte än, men när det sker, så tar stormen
även fatt i dig, brukade hennes vänninor säga.

Namnet var Emmy Natalie Moilanen och en sak
hade länge gnagt inom henne. Att träffa en grupp
likasinnade med fabless för hembygd och folkmusik.
Tonkemi mellan personer liksom ett slags förlängning
av det egna jaget. Ju äldre hon blev, ju mer insåg hon
att hembygdstoner gav unikt gensvar inom en.
Vid vissa kulturföremål eller fiol- och bälgharmonier
uppstod det högt brusande levande Tornedalen
med alla sina gårdar, pörten och uppodlade åkrar.
Tyvärr hade verkligheten modifierat den synen
genom åren. Många var de gårdar som nu stod
öde, och i förstelning.

I tiden för Övertorneå marknad som på grund
av pandemins efterdyningar framflyttats till höst,
bantats rejält, och nu kallades marknadsmässa hade
Emmy först inhandlat en kosa och en stor näverskål.
Dessutom kom hon över en typ av smyckesskrin i tenn.
Med andra ord goda tider för en samlare. Mest hantverk
och kvalitetsgrejor. Att hon sen kom över en Ep-skiva
med ”Björkens visa” och Hootenanny singers gjorde inte
saken sämre. Med krafset bortplockat var mässan en behaglig
tillställning med lagom mycke folk och rejält svängrum
mellan montrar och stånd.

Emmy hade just köpt sig en parisare med bröd och satt sig
ner i den nyligen iordningsställda cafédelen när vänninorna
Katja och Sofie dök upp.
- Moi. Jaså, här sitter du och gottar dig, sa Sofie.
- Klart, man måste ju införskaffa sig lite föda mellan allt
rantande, svarade Emmy.
- Å du har handlat också.
- Bara lite krafs att ställa fram.
- Kattis, tänk om vi också skulle skaffa käk.
- Nämen, klart vi ska, tyckte Katja.

I samma ögonblick fick Emmy syn på ett ansikte hon inte
kunde slita blicken från. Dragen var på något egendomligt sätt
bekanta. Föremålet för hennes uppmärksamhet bar
rödrutig keps, orange skjorta, svart väst och mockajacka.
Men det mest intressanta var instrumentväskan.
Hon tog i alla fall språnget.
- Så du spelar instrument, knöstade hon fram.
- Va, känner vi varann eller? svarade föremålet överrumplat.
- Nja, Emmy Moilanen hej, å du?
- Steve Uusisalo.
- Inte väl Hermans grabb ?
- Jovisst, hans yngsta.
- Å du spelar banjo, kanske.
- Jo, men i låddan har jag mandolinen.
- Okej, kanske då bluegrass.
- Just, du är on the spot, sa Steve roat.
Va kul att nån är med på noterna.
- Folkmusik å de är sånt jag främjar. Men vilket
band lirar du i ?
- Bluegrassers från Malmö. Där bor jag. Är bara
här tillfälligt för farsans skull. Han har haft en
lättare släng av Covid-19.
- Men hur länge blir du här ?
- Jag reser tillbaka i morron. Har redan varit här
tre dagar.
- Men, tycker vi har en del gemensamt. Har du familj?
- Familj nej, men flickvän jo, svarade Steve.
- Spelar du Tornedalslåtar också ?
- En å annan. Å du Emmy, vokalissa är det nåt för dig?
- Det händer jag tar ton. På meän-kieli och engelska.
- Suveränt. Du kunde åka ner och provsjunga med oss.
Här har du vår CD. Lyssna och bedöm. Du får den.
- Men stort tack Steve. Lämna bara din
e-mejladress. We’ll keep in touch, överraskade Emmy
sig själv med att säga.

När Emmy kom tillbaka till bordet haglade frågorna
över henne. Vem var han? Hade hon snabbdejtat killen
i fråga?
- Bara en av mina spelarkompisar.
- Vaddå, spelarkompis?
- Jag ska sjunga med hans band.
- Nä, nu får man höra.

Och efter att vänninorna skilts för kvällen spred sig
ett stort leende över Emmys ansikte. Insteget till
andra domäner hade tagits.