Gränslandet har inga linjer,
stjärnan mot hinnan blänker som glas mot månens brutna ljus

Ett skall i linjernas fotografi
räknas in i molekylen

Ett järn i berget,
en gestalt av sekund i tystnadens led

Stjärnan släcker sitt fundament,
ljuset i vingarna bräcker

Något randas,
en sång mot solens häll

En flaskpost slår mot stenarna,
över ytans skam bleknar orden in i
sprickor och sten

De transparenta rummen
ljuder ut genom nakna dörrar

Domherren röd som blod
sitter kvist sitter still

Is och grenar,
en karta av negativen