"Till att börja med var Marley död. Det rådde inte någon som helst tvivel om detta faktum. Dödsattesten var undertecknad av både prästen, begravningsentreprenören, kontoristen på begravningsbyrån och närmast sörjande, nämligen Scrooge. Att Scrooge undertecknat dödsattesten innebar att det som stod på den var sant, för något annat än sanningen skulle han inte skriva under på. Därmed var det klart – gamle Marley var lika död som en dörrspik!"

Nu är det inte alls som ni kanske tror, kära läsare.

För det första är jag inte Charles Dickens, han är ju saligen hädangången för länge sedan, närmare bestämt 1870. Jag har bara citerat hans inledning till En Julsaga. 

För det andra är Scrooge i den här julsagan inte en gammal elak mänsklig pantlånare, utan bara en lagom listig tomte.

För det tredje var Marley en mus. Nu är han död. Han var under sin levnad en mycket begåvad husmus som talade flera människospråk, steppade och dansade. 

Tomten Scrooge, av många människor ansedd som en frostbiten, iskall julklappsdistributör, hade trots allt ett hjärta under den röda yllerocken. Han sörjde Marley, djupt och innerligt. Vem skulle han nu dela julosten med?