Min farfar älskade sin gård
han hade kor, hästar, grisar, och några katter
Från mina ögon kunde jag se hur han
viskade med sina djur, som om djuren
fattade vad han sa

Han stövlade runt på gården
följd av katterna
Han satt på åkern och drog upp "päron"
som han alltid sa
Han satt på en pall vid trappan
och drack kaffe på assietten


Men när han satt med oss runt bordet
var han helt tyst, nickade till här och där
men han kom alltid på någon ursäkt att
gå ut, och när jag satt i fönstret och tittade på honom
stod han på gården och klappade sin häst
och pratade, och skrattade

Ibland tror jag att farfar trivdes bättre med
djuren som sällskap än andra människor
men det var vackert på något sätt
och när jag blundar, ser jag honom fortfarande
prata med sina vänner