Fader okänd, en länge bortglömd notering.
Nyfiket tog man sig för att gräva.
Det fick inte bli vid en vag fundering,
ursprunget måste man historien avkräva.

En konung minsann på sällsynt besök,
kände hungern i kroppen sin stiga,
stegade rakryggad in i en storbondes kök,
snubblade sånär över Roslagens vackraste piga.

Han drabbas med ens utav kärlekens rus,
kan inte åtrån behärskat tygla,
drar med sig tösen till kreaturens hus,
medan han låter bonddrängen prygla.

Pigan blir som ni anar på smällen.
Så går det när stormän är i farten.
Hon välsignades rikligt den kvällen,
att föra vidare den kungliga arten.

Som tack blev hon tillerkänd ett fett honorar
och köpte sig förståndigt en kvarn,
hemligheten blev tids nog uppenbar,
”pigan är svullen, är hon med barn?”

Ja, se där min blåblodige anfader,
en ädling med krona av renaste guld,
drog sen vidare nöjder och glader,
kände ju därmed ej någon skuld.

Nu när sanningen kommit i dagen,
är det lätt att känna igen,
de härskarsköna anletsdragen.
Tydligast ses de, menar jag, i den

högvälvda, sluttande pannan.
I ådrorna flyter det ädlaste blod.
Som född att höja silverkannan,
ryckt undan nesa och svåraste armod,

ämnad att utföra nutidens stordåd,
rustad med nit och härförarmod,
går jag att samla de äldstes råd
som en hägring, en Herrans molnstod.

Sedan sekler tillbaka kallad och utvald,
visa de sig nu mina sällsynta gåvor.
Se där, så blev den då äntligt betald,
konungaskulden, likt gudsrikets håvor.