Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En dag släcks världen. En berättelse på ca. 12 sidor.


Mörkret

Carl lämnade sitt favoritcafé med boken under armen och begav sig hemåt.
Det började bli sent nu.
Eftersom han tyckte om natten valde han att gå den bit som var kvar.

Att gå en kvart istället för att åka tunnelbana några få minuter gjorde honom detsamma. Det fanns ju ändå en viss charm med natten.
Speciellt höstnätter som denna.

Regnet hade gjort gatorna blanka. De reflekterade mjukt färgerna från gatubelysning och fönster. Carl tyckte om denna bild. Han kände sig hemma där, i den lugna och mjuka stadsnatten.

Han fann ro i den. Precis på samma sätt som människor kan finna ro långt inne i djupa skogar eller på andra sätt då de är nära förbundna med naturen.

Bara man finner sig själv. Det är viktigt att man finner sig själv, tänkte han vandrandes.

Snart hade mannen nått sin egen port. Strax framför tappade han sin bok.

Då han böjde sig ned för att plocka upp den märkte han att det var någonting som hände. Det tog märkligt nog någon sekund innan Carl märkte det;

Plötsligt blev allting helt svart.

Becksvart.

Det gick inte att se någonting alls.

Han var fortfarande böjd och kände med händerna mot marken efter boken. Han kunde inte hitta den. Fokusen försvann då ljuset försvann. Efter några minuter gav Carl upp och rätade på sig.

Han försökte se sig omkring men det var fortfarande helt svart. Ögonen borde ha vant sig nu.

Carl undrade om det bara var för honom. Hade han svimmat?
Han kände sig ju ändå vid medvetande och tyckte sig höra en del av de ljud som funnits i gatubilden innan. Men bara avlägset och från enskilda människor.

Det var samtidigt märkligt tyst.
Carl lyckades ta sig in i porten.

Han sträckte ut armen och började känna sig för. Efter ett tag fick han tag i trappräcket. I mörkrets kaos kändes detta som en lättnad. Han ledde sig upp mot sin dörr. Då han gick i trappen stannade han till. Han behövde hjälp. Samtidigt var han inte en sådan person som ville dra till sig uppmärksamhet. Inte heller i ett läge som detta.

En tanke slog honom: ”Jag ringer David”

David var Carls närmste vän. De hade känt varandra sedan barnsben och var som bröder. Carl kunde sin mobil utantill. Davids nummer var väl etsat i hans minne.

Några signaler gick. Efter bara ett klick och David knappt hunnit svara hade Carl redan börjat prata.

- David, David! Du måste hjälpa mig! Jag behöver din hjälp, jag kan inte se. Jag är blind. Allting blev på ett ögonblick bara svart. Du måste komma… du måste hjälpa mig.

David var tyst i några sekunder innan han svarade:

- Det är någonting riktigt märkligt som har hänt.

Det var tyst i några sekunder till. Carl väntade och hade en stark undran över vad vännen skulle säga. Har det hänt någonting värre? Någonting viktigare? Vad kan vara värre än detta?

- Du förstår, fortsatte David. Det är helt svart även här. Det verkar som om hela staden är svart.

Carl visste inte vad han skulle säga. Inte ens vad han skulle tänka. Försökte någon lura honom? Eller spela honom ett spratt? Hade någon av alla de hann mött under dagen proppat i honom någon form av drog?

Det lät inte logiskt. Han hade visserligen ovänner men vem skulle det kunna vara?
Dessutom skulle då David vara med i spelet och det kändes inte troligt. Inte hans bästa vän. Inte David.

Han bestämde sig för att spela med. Eller snarare bara ha öppet sinne för vad som helst nu men samtidigt inte acceptera någon av de ”sanningar” han skulle höra.

David fortsatte och nämnde någonting som Carl funderat över och det som gjort honom mest tveksam av allt:

- Samtidigt verkar det så mycket mer än bara ett enormt elavbrott.
- Vad menar du?
- Allting är ju svart. Inte bara gatubelysning och fönster. Även bilarna. Inte en strimma ljus från en endaste nödbelysning. Totalt mörker. Det känns som fan släkt självaste månen…

Det här blev mer än Carl ville höra. På tok för mycket. Carl var även realist. Någonting som gick utanför den vanliga logiken gillade han absolut inte. Och detta var ett skräckexempel.
Han avbröt telefonsamtalet.

- Jag måste gå nu. Jag måste gå…

Han lade på innan David ens hunnit svara tillbaka. Inte förens nu reflekterade Carl över att även mobilens display var helt svart.

Han fortsatte ta sig upp i trappan då han hörde ett ljud. Det var någon annan där.

- Hallå, ropade han.

En gammal kvinnoröst svarade tillbaks.

- Hallå.

Han kände igen rösten. Det var hans granne Fru Dallaho.

- Hej. Det är Carl. Ser du något?
- Det är helt mörkt här. Helt mörkt. Skulle du kunna hjälpa mig?
- Javisst. Javisst. Jag måste bara ta mig ner till er först. Du förstår… jag ser ingenting jag heller.

Carl uppfattade att damen befann sig längre ner i trapphuset. På något sätt måste han ha missat henne då han gick upp. För han kunde inte minnas att portdörren slagits igen efter honom. Å andra sidan var allting nu väldigt förvirrande. Hon hade mycket väl kunnat komma in efter honom.

Han tog återigen hjälp av räcket och ledde sig nu neråt. Han sträckte ut ena handen och fick så småningom tag i damens arm. Hon hade försökt ta sig upp genom att hålla i det högra räcket medan han själv gått upp på vänster sida.
Hon verkade märkligt lugn, om än något förvirrad. Även hon.

- Om de ändå kunde laga hissen någon gång. Idag skulle jag verkligen behövt hissen.

Carl höll med frun. Hissen hade varit trasig till och från den senaste tiden. Denna gång var det över en vecka sedan den fungerade sist. För egen del spelade det ingen större roll - han hade ju inte så många trappor att gå - men för de lite äldre kunde det nog vara jobbigt. Fru Dallaho bodde dessutom två trappor ovanför Carl.
Under omständigheterna var det dock inte hissen som var hans stora bekymmer.

Han ledde försiktigt upp damen till hennes lägenhet. Mörkret till trots så ville hon sitta vid köksbordet, framför det stora fönster som hon nu inte kunde se.

- Klarar du dig nu?
- Det är bra. Tack Carl, tack.

Han tog sig ut ur lägenheten, stängde försiktigt dörren, ledde sig neråt igen och låste så småningom upp sig egen dörr.
Väl därinne undrade han vad han egentligen hade där att göra. Han hade aldrig tyckt om sin lägenhet. Aldrig känt sig hemma där. Det var mest bara någonstans att sova. Ensam hade han levt länge nu och middag åt han nästan alltid ute.
Alla andra måltider med för den delen.

På fritiden brukade han oftast läsa. Men inte ens det gjorde han hemma. Åt det lämpade sig mest ett litet hemtrevligt café, där man samtidigt kunde avnjuta en riktigt välgjord espresso.

En konst Carl inte klarade av att göra hemma.

Han satte sig ner i fåtöljen i vardagsrummet. Märkligt nog var han inte hungrig än. Det fanns inte heller någon lust till att tänka logiskt.
Han kände ingenting. Annat än för att sova.

Jag får se hur allting ter sig då jag vaknar, tänkte han och släckte ögonen i mörkret. Som om det skulle göra någon skillnad. Men han somnade snart.

Man skulle kunna tro att en sömn i ett sådant mörker skulle vara orolig. Men så var inte fallet. Det var någonting mycket behagande med detta mörker. Carl sov djupt. Oerhört djupt.

****************

Han vaknade upp i sin fåtölj. Det var fortfarande mörkt. Och han var fortfarande inte hungrig. Hur mycket kunde klockan vara nu?

Var det natt eller kunde det vara tidig morgon?

Inget ljud från gatorna hördes. Inga bilar, inget muller, inget tutande och inget skrik.
Inga människor.

Emellanåt - lite då och då men inte ofta - kunde man höra ljud från någon av de andra lägenheterna. Oftast var det dovt prat.

Vad skulle han göra nu? Ringa till jobbet var nog ingen idé och larmcentralen var förmodligen överbelastad av alla människor som ringde in med frågor.

Han kunde nu i vakenhet i vilket fall konstatera att det hela inte var en dröm. Utan en verklighet han var tvungen konfrontera.

Carl satt fortfarande kvar i fåtöljen.

Plötsligt bröts tystnaden av ett dovt brummande ljud. Forsade. Det lät som om någonting kom närmre och närmre.
Han lyssnade. Kom det verkligen närmre? Ja, det gjorde det. Ljudet stegrades långsamt och blev allt mer tryckande och intensivt.
Till en början lät det som om ljudet kom underifrån. Men snart kom det från alla håll. Inom några minuter hade ljudet blivit så högt och kommit så nära att det stängde in hela rummet.
Det var nu så kraftfullt att det med överlägsenhet hade kunnat överrösta mänskligt skrik, diskotek och maskiner.
Han var helt omringad av det.

Det kändes som en vägg som tryckte men stannade bara någon decimeter från hans kropp. Det var som om hela rummet rörde sig.

Var detta slutet på mänskligheten? Kunde det vara så att jorden och solsystemet hamnat i ett svart hål, en livsslukande tornado som svepte omkring i rymden och åt upp allt oavsett storlek?

Ett svart hål stannar aldrig. Det äter upp planeter och även stjärnor som ingenting. Hålet slukar till och med allt ljus.

Kunde det ändå vara ett svart hål?

Carl var nu otroligt rädd. Hur kom det sig då att han fortfarande levde? Att jorden fortfarande fanns kvar oh inte dragits sönder. Hålets gravitation borde vara så överlägset mycket starkare än jordens. Allt syre, atmosfären, alla sjöar och hav borde sugas upp. Jorden borde slitas sönder.
Men det var ju ändå möjligt. Carl hade läst att ett svart hål skulle äta allt ljus. Och att ingen forskare riktigt vet vad som händer då man hamnar i ett. Allt är bara teorier.
En av dessa är att hålen är genvägar till andra dimensioner. Till ett parallellt universum.

Kunde det vara så? Kunde det ändå vara ett svart hål?

Carl greppade fåtöljen, höll i sig hårt och blundade.
Han var för första gången i sitt vuxna liv riktigt rädd.

- Det kommer åtminstone att gå snabbt, intalade han sig. Jag kommer inte att känna någonting alls.

Han förberedde sig för döden. Men ingenting verkade hända. Allt eftersom minuterna gick plågade han sig mer och mer och blundade allt hårdare. Kunde det inte vara över snart?

Döden visade sig ta längre tid och vara mer plågsam än han tidigare trott. Det brummande ljudet var nu olidligt högt.

Plötsligt kände han ett starkt ljus.

Han blev bländad men vågade inte släppa taget om sin fåtölj. När ljudet pågått ett tag började han att vänja sig. Carl funderade på att öppna ögonen och gjorde så långsamt. Där var en vägg av vitt ljus. Starkt men märkligt nog inte bländande.
Han stirrade rakt fram, rakt in i ljuset. Vitt men varmt.

Det var på precis samma plats där hans TV brukade stå.

Så… nu är det alltså över, tänkte han. Nu har jag tagits till den plats som är slutgiltig.

Ljuset var behagande och lockande. Men han satt kvar. Kanske för att det var så vackert att se.

Han tyckte sig kunna se en gestalt i ljuset. Gestalten ändrade ständigt skepnad som den kom närmre.
Från att vara en vacker kvinna med svart hår och mörkt hud ändrades skepnaden till en liten pojke för att sedan övergå till en man och sedan variabeln mellan människa och djur.
Det var som om jordens alla varelser levde upp och dog i denna gestalt. Allt i växlande övergång.
Men blicken. Blicken var fäst på Carl.

Det var som om varelsen läste honom i hans ögon. Men han kunde inte blunda igen. Ej heller vända undan ansiktet. Han var befallen, tvingad att se.

Slutligen befann sig varelsen bara någon meter framför. Gestalten började tala. Rösten var mäktig men lugn. Mäktig som en kör av både kvinnlig och manlig, ung och gammal på samma gång. En sammansmältning.

- Hej Carl

En häpen Carl svarade med samma ord:

- Hej.

Han fortsatte att tala efter en stund. Nyfikenheten kunde inte förmå honom att vara tyst.

- Är du Gud?
- Ja. Ja, det kan man säga.

Varelsen log.

- Det finns många gudar. Jag är den som tillhör mänskligheten.
- Så det finns alltså flera gudar? Och mer intelligent liv än bara människan i universum?
- Ja… Det finns många fler.

Carl kände att det svaret täckte många frågor.

Men, sade han sedan. Är jag död?

Varelsen log igen och svarade:

- Nej, du är inte död. Inte än. Inte på ett tag.
- Men var är jag då? Vad är det som har hänt?
- Du förstår, Jag var tvungen att göra någonting. Jag älskar människan. Jag älskar den mer än någonting annat. Men det fungerar inte längre. Ni är nära att utrota er själva utan att ni tycks förstå. Människan tycks inte se och förstå helheten i allt de ni gör. Min tilltro var för stor. Men ni hade faktiskt alla förutsättningar för att lyckas…
- Men du är ju Gud! Du kan ju styra saker och ting. Och folk ber. Människor går ned på sina knän inför dig. De ber!
- Ja, de ber. Men det fungerar inte riktigt så. Människan har nu glömt bort gud. De ber men har glömt bort sitt eget ansvar, sin egen del.
En gång i tiden, när människan blivit fulländad och naturen var rik, så frågade jag människorna om de hade allt de behövde. Detta kunde de ej neka till.
Då frågade jag om de förstod vikten av att nyttja men inte utnyttja. Nyttja men bevara.
De ansåg att de förstod även detta. Att allting är beroende av en balans. Av ett samförstående.
Då frågade jag om de trodde att de skulle klara av att leva utan ingripande och beroende av Gud. Om de ville detta.
Även det här svarade de ja på. De såg fram emot detta.

Ni ville styra planeten själva. Utan ingripande. Jag gav efter för er vilja. Er vilja! Det gick eftersom människan nu hade en fri vilja.

Från och med denna stund har jorden klarat sig utan direkt ingripande från Gud. Även om det ju funnits profeter.
Profeter har det funnits.

Men någonting hände. Någonstans under tidens gång glömde människan bort balansen. Och förståndet. Istället kom strävan efter makt och människan glömde bort vad lycka är.

Lycka för alla.

Jag har låtit det fortgå ett tag nu. Du förstår, det finns inget gott eller ont. Det är bara mänskliga förenklingar, mänskliga ord. Allting, alla människor har sina egna viljor och sina egna strävanden utifrån den situation de lever i. Det är det som gör människan.
Jag styr inte. Jag låter inte föda goda eller onda. Allting är era egna skapelser. Det är ni som skapat den värld ni lever i.

Jag har låtit det fortgå eftersom jag hela tiden trott att ni skulle lära er. Att ni skulle förstå det vanvettiga i de världar ni låter era barn växa upp i.

Jag har låtit det fortgå eftersom det är många av er som ändå förstått. Jag har trott att detta antal ständigt skulle öka och så snart hälften av all människor förstod detta skulle den andra halvan bli lätt smittad.

Men det gick inte ens så långt. Det var inte ens nära hälften av alla människor som förstod. Och över tiden har jag sett att antalet inte tycks växa. Det har snarare bara vacklat fram och tillbaka.

Det är där vi står nu.

I längden har velandet lett till att förstörelsen och obalansen fått övertaget. Nu har det gått så pass långt att mänskligheten står vid ett vägskäl.
Ni står på den yttersta gränsen till er och planetens fortsatta existens.
Det var detta profeterna såg. Om balansen och förståelsen funnits kvar hade inte dessa profeter behövt existera. Världen står just nu vid ett vägskäl. Det är därför jag var tvungen att göra någonting.

Det har jag nu gjort.


Jag har släkt allt ljus. Jag har släkt allt ljus för att förblinda mänskligheten just så att den inte ska kunna förstöra mer.
Jag vet att människor är rädda. Jag vet att människor ber. Men faktum är att just nu råder balans. Just nu spelar det ingen roll om du har makt eller ej. Just nu spelar det ingen roll om du är fattig eller rik, kvinna eller man, barn eller vuxen, vit, svart, brun, gul röd, enögd, enbent, harmynt, sjuk, frisk, gående, sittande, liggande, krypande, religiös, ateist, atletisk, altruist, egoist…

Just nu är alla människor jämlika. Just nu är alla lika hjälplösa. Just nu är det många som börjar förstå just detta faktum.

Just i denna stund har fiender tvingats hjälpa varann.

Carl började förstå. Och han började känna skuld. Skuld för att han tillhörde denna hemska mänsklighet och skuld för att när han just nu granskade sitt eget liv så insåg han att han egentligen inte bidragit med någonting för att förändra. För att förbättra. Han var del i denna enorma kollektiva skuld.
Vad hade han egentligen bidragit med?

Han gick igenom dessa tankar flera gånger innan han till slut tänkte högt:

- Vad fan har jag bidragit till?

Detta tänkande hade fått honom andfådd. Han stirrade in i varelsen. Han såg det fortfarande som en varelse. Trots all mäktighet hade han fortfarande svårt att se detta som Gud.
Kanske därför att han själv, trots sin sökande natur, aldrig varit religiös och aldrig trott på Gud.
Han hade nu fått svar på mycket men inte allt. Några frågor återstod.

- Hur är det med mig? Besöker du alla människor så här? Jag menar, vad händer med mig nu?

Carl tänkte på sin del i den stora kollektiva skulden.

- Nej, jag kommer inte till alla, svarade varelsen. Faktum är att det endast är dig jag besöker denna sena natt.

Carl kände ett ökat tryck. Munnen blev torr och han var tvungen att svälja.

- Mig? Varför jag?
- Ja varför? Det finns inget enkelt svar. Jag vill att du ska bli profet. Den sista profeten har egentligen redan varit här. Men jag vill att du ska bli den absolut sista. Min sista profet.
- Men varför jag?
- Det finns inget varför du! Vad mänskligheten inte förstår är att det inte alltid finns svar på allting. Det finns inte alltid ett varför. Det finns inte alltid svar. Det finns saker som bara är. Det finns frågor inte ens gudarna kan svara på. Inte ens gudarna vet varför de existerar och varifrån de kommer.
Vissa saker bara är.

- Men du har valt mig.
- Ja. Jag har valt dig. Det är en människa som skall tända världen. Det är er planet. Därför är det viktigt att just en människa återför ljuset.
- Men hur vet jag vad jag ska göra? Hur ska jag göra det?

- Du ser. Du har redan inställningen att förändra… Du ska bege dig ut. Ditt arbete kommer att vara enkelt. Din intuition kommer att tala om för dig vad du skall göra. Men till en början skall du bege dig ut.
Människor är redan förberedda. De har på känn vad som kommer att ske.
De kommer att samlas kring dig. De kommer att lyssna. De väntar.

Varelsen böjde sig fram. Med båda händerna höll den ett klot.

- Det här är en symbol för balans.

Varelsen log. Carl tog emot klotet och formade händerna efter det.

Varelsen försvann i det vita. Det starka vita ljuset började sjunka ihop. Inte förens nu insåg Carl att den fåtölj han satt i faktiskt inte stod på golvet utan svävade i rummets mitt, och så gjort hela tiden.
Allt eftersom ljuset sjönk ihop försvann sakta även ljudet. Och allt eftersom ljudet drogs tillbaks så sänkte sig även fåtöljen mot golvet.
Nu kunde han känna det med fötterna.

Nu var återigen allting mörkt. Lika svart som det varit innan. Carl reste sig och bar klotet framför kroppen. Han begav sig sakta mot dörren. Det enda som fanns i hans tankar just nu var att bege sig ut.

Han öppnade lägenhetsdörren och började gå nerför trapporna. Den här gången utan att hålla i räcket. Den här gången hade han klotet i händerna.
Den här gången hade han balansen.

När han kommit ner någon våning uppfattade han det som om dörrar öppnades bakom honom. Han fortsatte att gå.

Iakttagelsen var rätt. Dörrarna öppnade sig efter honom. Men inte av sig själva. Det var hans grannar som öppnade och klev ut. En efter en i jämn takt och med avstånd till ledaren.

Portdörren var nu öppen och Carl vandrade därför i fortsatt samma takt utan att stanna. Han kom ut på gatan.

Efter något hundratal meter uppfattade han det som om allt fler portar öppnades och allt fler människor följde efter.
Han hörde hur antalet fötter blev fler och fler. Likaså folksorlet, även om människor mestadels gick i det tysta.

Tiotal växte till hundratal och blev snart tusental. Detta stärkte Carl.

Många i massan höll i varandras axlar eller händer då de gick. Även om de var främlingar inför varann.

Han kände kraften strömma till för varje tillökning som kom, varje människa, och uppfattade att han nu nådde slutet på gatan och klev in på stadens stora aveny.

Nu kom de verkliga massorna. De kom från stadens alla hörn. Carl gick uppåt avenyn. Gatan var lång. Hur många kunde de vara nu? Tiotusentals? Eller rent av hundratusentals?

Efter någon timmes vandring stannade han för första gången. I det totala mörkret. Någonstans högt uppe på stadens största gata.

Han satte sig ner.

Snart stod hela massan still. Det blev tyst. Märkligt tyst.
Det ända som hördes var ljuden från de grupper som av människor som fortfarande anslöt sig till den stora massan.

Snart tycktes det som om hela staden var samlad. De var tysta och förväntansfulla.

Carl reste sig och andades in allting; tystnaden, förväntningarna, tilltron och förhoppningar.

Han måste tala. Säga dem någonting. Men vad? Han koncentrerade sig och samlade all kraft men visste inte vad han skulle säga.
Slutligen ropade han högt och tydligt ut:

”Jag är Carl. Den siste profeten”

Rösten ekade mellan husen. Över människor huvuden.

”Låt…” Profeten hittade inte orden. Han pustade ut och tog återigen ett djupt andetag innan han fortsatte. Denna gång var det ännu högre och än mer kraftfullt. Det var med gudars kraft han nu uttalade orden:

”Varde ljus”

Han släppte klotet och i samma stund som det landade framför hans fötter spreds ett varmt ljus över gatorna, husen och folkmassan.

Det blev en vacker soluppgång.

Han kunde nu se alla de människor som samlats omkring honom.

De var oändligt många.

Och solen steg.

Och ljuset spreds.

Frälsningen hade börjat.




Prosa (Novell) av aberatio
Läst 971 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2006-07-30 22:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aberatio
aberatio