Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ormen

Hon kom in i rummet. Blicken bjöd.

Men det blev ord istället. Det var en gudinna som satt i hans stol. Det var inte kärleken de var där för. Det var orden. Absinthen tog. Flaskan rullade på golvet.

Ormen befann sig på den plats den trivdes mest. Där det var varmt. Under elementet.

En spindel sprang över golvet. Han befann sig i sin säng. Madrassen hade åkt ner och låg lika mycket på golvet som i sängen. Känner du till berättelsen om Arachne?

Det gör jag, sade hon och log. Och natten klev in i mörkret som slöt sig omkring dem, nattmänniskorna. Där utanför och därinne. Musiken spelade. Muren som omgav dem störde ej utan bjöd in till stämning. Samtalet fortsatte. Då och då kunde de andas in natten när fönstret på glänt sög in luft. Utanför befann sig världen. Där innanför fanns nuet.

Allvaret smög in i orden. Det var därför de var här. Men fortfarande låg den rätta betydelsen dold mellan raderna och i metaforer.
Men de båda förstod. Allvaret.

Ormen lämnade sin varma plats. Den sökte upp sin ägare och vän. Gled upp på madrassen. Långsamt. Allt medan samtalet fortsatte. Det allvarliga.

Djuret gled runt honom, nära bakom hans rygg. Allvaret stegrades. Hjärtat klappade hårdare. Det var tyngre. Djuret befann sig nu i hans knän. Det tyckte om hans varma händer som av vana omfamnade dess kropp. Ormen fortsatte upp över bröstet och runt nacken. Långsamt. Nacken var också varm.

Tiden förvandlade nattmänniskornas ord. Formen var densamma men tonen annorlunda. Åtminstone hennes. Gudinnans. Han tyckte sig höra någonting annat där nu. Någonting som han kanske tidigare anat men inte kunnat, eller inte velat, se. För man ska kunna läsa folk utan att döma dem. De tankar och åsikter människor besitter kan ha ett större djup eller innehålla en annan dimension än vad man först tror då man dömer dem och just därför är det viktigt att inte döma för tidigt för då kan man ta död på detta. Och kanske på vad människan är.

Men henne?

Gudinnan?

Han trodde ju att han kände henne nu. Det var någonting oroande med den ton som nu dykt upp. Förvandlingen tyckte han inte om. Men än hade han bara funnit en lös tråd till garnnystan.

Ormen gled ner för hans kropp och slingrade ihop sig bredvid honom. Och vilade.

Samtalet gick vidare. Ormen reste på huvudet och såg på honom. Deras ögon möttes. En allt större del av nystandet gick upp. Det rullade snabbt. Då, när nystandet nästan var helt upplöst och han skulle läsa av vem hon egentligen var, när sanningen låg där framför ögonen på honom. Då, när han öppnade munnen för att säga det.

Då…

Högg ormen till.

Han fick tag i dess hals precis innan tänderna skulle sätta sig i hans bröst. Ormen väste och slet. Den var stark, mycket starkare än han tidigare trott. Han orkade snart inte hålla emot mer. Den tryckte sig närmre och närmre. Armarna tröttnade och gav vika, ormen kom nära men med en sista ansträngning lyckades han slänga ormen i ett hörn längst bort i rummet. Djuret väste argt till då det träffade väggen, det var en hård smäll. Snabbt ringlade den sig över golvet för att hugga igen.

Den var nära. I kvicka attacker försökte den hugga gång på gång, men han lyckades väja.

Han var jagad. Mannen trodde att han skulle hinna ta sig till dörren. Men han tog fel. Ormen var snabb. Nu var han trängd i ett hörn.

Den attackerade igen. Just då det dödliga hugget skulle komma lyckades han greppa flaskan. Mannen viftade till på måfå samtidigt som han med andra armen täckte sitt ansikte.

Slaget träffade.

Ormens gifttänder slogs ut just då hugget skulle komma. En stråle gift träffade mannen då smällen kom och varelsen flög bortåt i rummet.

Djuret hade förlorat. Det hade visat sig. Det hade gett upp. Ormen slingrade sig besegrad ytterliggare en bit bortåt i rummet. Slutligen la den sig återigen under elementet.

Sveket hade hela tiden legat försänkt i natten.

Tråden låg fri. Natten var över.




Prosa (Novell) av aberatio
Läst 719 gånger
Publicerad 2006-07-30 22:37



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aberatio
aberatio