Hjärtat mitt slog så hårt att att inte ens gorilla tejp kunde laga

Jag minns när jag var galen.  Jag vandrade på flytande lava i min skalle. Allt var tecken. Allt hade en mening.

Du kan inte hjälpa mig så varför ens försöka. ”Dra rå för helvette.” Skrek jag till dig min kära vän.

Spottet yrde och känslorna styrde

Det är för mycket uppmärksamhet på mig just nu. Jag gillar inte det här. Jag vill vara kall och effektiv inte varm och blödig.

Jag ville känna och det fick jag göra nu. Frustration och självhat. Jag vill få känna känslan av trygghet. Att få existera ääääh fuck that shit up dude. Håll käften och följ med mig på en resa du aldrig glömmer.

Här ta den här kniven. Inget speciellt med den förutom att den är gammal och låt oss säga erfaren.

Jag tog emot kniven och min hand frös till is.

Haha trodde du att helvettet var varmt? Du är i Limbo. Den eviga vänthallen.

Jag sitter på en stubbe i en grånande skog. Färgen flyter liksom bort. In i mig. De sugs in i mina porer. In i min sargade själv. Som balsam på såren som jag utsatt mig själv genom de många åren av hat. Mot mig själv. Mot alla, Mot Världen. Mot livets hela existens

Jag minns när Gud pratade med mig.

Jag minns när jag fick uppdrag.

Fräls världen. Rädda dig själv.

Jag vill vara själv. Ensam. Övergiven. Stark. I alla fall med Gud på min sida. Djävulen rider i mitt inre och apan på min rygg.

Såren de brinner som eld, djupa skyttegravar i min själ.

Krigets makter med min själ som spelplats. De spelar schack med mitt liv som insats.

Jag bad till Gud att ta mig tillbaka. Jag satt på knä på ett berget i nattens djupa mörker. Kylan lamslog mig och mina tänder hackade när jag yttrade orden.

Men inget hände. Inte nu inte då inte någonsin. Jag hörde röster men det var inte Gud som talade till mig. Det var psykosens värmande ord som tinade upp min genomfrusna själ.

Ja jag är sjuk. Ja jag var galen. Ja jag har smakat på blodets berusande makt. Självklart. Och ja jag har brunnit på galenskapen yttersta gräns.

Ja jag har vandrat ett själsligt Golgata medens världens kastade stenar av salta tårar av besvikelse på mig.

Och fortfarande så väntar jag på en belöning som aldrig kommer att komma. Ingen frälsning kommer lätta på mina synder.

Endast jag får vandra livet fram som en bifigur i filmen om mig själv. Jag får göra tillfälliga cameos när jag blöder.

Jag tar dina tatueringar och maler ner dem till stoft. Ingen skall få förklara för mig vad jag ska göra. Jag är bara så grym och jag backar upp det varje dag. Varje slag, varje tag du tar om mig gynnar mig bara mer och mer.

Blodet slaktar de svagas sinne

Det vi alla håller kärt i minne

Är fräls de döda

Gör de till vår gröda

En annan dag ett annat slut

Vi löser nu mysteriernas knut

Jag reser mig och skakar av mig dammet. Frågorna kvar står menvägen är tydlig. Nu är det bara att vandra den.