det fanns glasfönster, döende väggar som kapslade in invånarna, staden bar på något i sin famn, en död skog av vindflöjlar, en elegi av eld, hagtorn och blåstång, du hade alltid grävt dig in i glaset, trängt in med dina njurar och din lever och ditt hjärta genom palissaderna, ifrån alla de andra som slagit ut sina rödrutiga picknikfiltar vid järnvägsövergången, där de vridit sina händer inåt och kramat om sina hjärtan, tagit ut dem och lagt dem i glasburkar fyllda med skymningsdoktrinens formalin, det mänskliga urtidshjärtat inkapslat i hyllmeter efter hyllmeter av glasburkar uppställda i katakomberna under fabrikerna och skolorna, under det kungliga biblioteket i humlegården, under DN-skrapan och schibstedhuset vid centralstationen, det fanns en svag stank av bränt kött som blandade sig med doften av skogsviol och vildrosor, det fanns ett lik i en gammal eka vid Vinterviken där någon plockat ur ögonen och ersatt med blodröd vallmo, det fanns en strand där ingen längre stod, där blott ett par barn kunde ses jaga efter en blå fjäril vid vattenbrynet, det finns städer inåtvända, navelskådande, hela städer som låg i fosterställning under likgiltiga stjärnors kalla nätter, hela städer inrökta i relativismens djupsvarta opium, och i skuggorna stod fyrtornen och brann ned som stearinljus, lämnade efter sig sköra barn i underjordiska städer, städer av vindlande tunnelsystem där alla dem som inte blivit brännmärka av tiden kunde dinera i hemlighet under upplysningstidens avdammade kristallkronor, och i ovan kunde den uppsluppna processionens steg höras, den evinnerliga skallgången uppe vid ytan, den trängande driften att underkasta sig överhusets osynliga fjättrar,