"Barn är så bortskämda nuförtiden", muttrade tomten där han sparkade sig fram på sitt halvdigitala träfordon i den gnistrande vintermorgonen. Kylan kröp in under skägget, ner under kragen och faktiskt ända ner under yllebyxorna, ja, ända ner under de röda, lappade kalsongerna med broderade renar på. Han kände att en tallrik gröt suttit bra.
Magen kurrade så högt att herr Hubert Hare, som kom hoppande förbi, stannade till och glodde förvånat på Scrooge, innan han ökade farten igen och satte kurs mot skogen.
"Det var en grann hare", sa tomten Scrooge högt, "han syntes ju knappt i allt det vita och inga spår lämnade han efter sig...underligt, nåja i juletider händer magiska ting, barn läggs i krubbor och vissa barn tror på tomtar". Scrooge gnuggade sig i skägget och gasade på fordonets gaspedal med sin högerfot, som var klädd i en strumpa, handstickad på en fabrik i Sibirien. Strumpan hade heldigital uppkoppling mot Tomtarnas egen verkstad, alltså en strumpa värdigt ett Nobelpris i fysik. "Mycket praktisk uppfinning", tänkte tomten Scrooge.
Så gjorde han en manöver med foten och beställde raskt 10 exemplar av Selma Lagerlöfs bok "Legenden om julrosorna". "Barnen behöver bildning och för att bli bildad behöver man läsa klassiker", tänkte Scrooge. "Musen Marley, han läste han, och så bildad han var sen...synd att han inte finns mer."
Tomten Scrooge greps plötsligt av något som nog kan klassas som dåligt samvete. Han mådde fruktansvärt illa när han tänkte på Marley..."Åh,åh,åh" stönade Scrooge och han såg framför sig hur musen steppade och närmade sig musfällan, som var gillrad med en stor bit ost, stiltonost. Scrooge skakade på huvudet så istapparna klirrade och försökte glömma tankarna på sin sedan länge, sannerligen länge, döde vän? musen Marley.

"Barn är så bortskämda nuförtiden", tänkte tomten igen. "Annat var det när jag var barn..." Scrooge for vidare på sitt fordon. Snön lyste vit, iskristaller glittrade i skägget och klingade likt kyrkklockor när han rörde sig.
Han stannade till vid husen och skickade digitalt iväg julklappar genom husens skorstenar längs med vägen.
Då hörde han någon ropa strängt: "Ebenezer Scrooge, Ebenezer Scrooge".