Poeterna med ett antikt register
vill inte växla modernismens ked.
De kör sitt fordon enligt gammal sed
som klassicismens encyklopedister.

De trampar på i imperfektets klister
på diktens tunga järnvelociped
och inte på den lättviktarmoped,
som körs av dagens diktimpressionister.

De är den bundna poesins cyklister
med sadeln gjord av läder, stadig, bred.
De styr som tidens traditionalister,

som vår modernitets anakronister
och anser tiden vara lika led
som nymodernitetens dikt är sned.