du dröjer i dörren
och det är underligt
att vänta i sitt eget hem
en obekväm tystnad
dröja
varken den eller jag
vill bli kvar
i rummet
hänger kvar på sista ordet
en avsats där vi febrilt hänger
hoppet av oss
gravitationen i allvaret gnager
i hälarna, i själen, i flimrande fingrar
och suckar i skytteltrafik
men varför kan vi prata om allt
mellan kuddarna
och allra helst genom blickar
när våra lillfingrar korsas i vimmel
men vi vågar inte säga
de få ord som betyder
att vi blir vi
än
igen
framför allt
äntligen