... 

Vad jag tänker på. Vill någon egentligen veta? Jag diskuterar med mitt barnbarn på åtta år... han säger att om en kropp svävar i rymdens tyngdlöshet tappar den musklerna... Dessa muskler som behövs för att stiga ned på jorden, med dess dragningskraft... vi tror båda två att kroppen på en ailien kommer vara för svag för att jaga oss jordingar - och skrattar!... Ni kan inte ta oss, la la lala la la... Sedan funderar vi på vilka varelser på jorden som står efter sin död. Insekter med sina exoskelett. Då funderar vi i olika banor vilka av insekterna som kanske är ailiens? Syrsor, eller bönsyrsa eller varför inte skräddare... Fram och tillbaka grunnar vi på det där. När han har gått hem fortsätter jag tänka. För jag vet att han kommer att fråga mig. Och han vill redovisa för mig. Vi delar vad vi tänkt från sist kring existenser och distanser...

Väl framme vid tankarnas yttre. När jag sitter ensam. Upplevelsens kärna är befrielsen. Den i att tänka fritt och helt ohämmat. En ren njutning att ha ett sådant sinne. Jag funderar då på vad som sker när någonting flyttas som tycks äga balans. Om en kropp får en del av sin massa flyttad. Ja från en sida till en annan, eller om någonting tas bort. Hur rör sig kroppen då i universum eller i relation till dragningskraften? Som när två kontinentalplattor dras isär eller stöter ihop. Eller som när en människa går upp eller ned i vikt, drabbas av en olycka och får balansen rubbad... Säg en stroke som genom en propp har utlöst en förlamning. Tänk er människans oförmåga att se konsekvenser av att sända upp materia i rymden ja ända ut i interstellära rymden. Det förändrar allt men pyttelite kanske vi tror. Fast på 10 000 års tid har balansen slagits ur spel...

När en människa tänker är hon endast inne i sitt huvud. Fram tills den dagen hon fått sällskap tycks tankarna ovissa. Liksom de sånger man ännu inte kan utantill de kan man inte sjunga högt för andra. Det tar tid att lära sig att formulera sina tankar för vissa. Det är som exempel med lyhördhet eller musikalitet, det så kallade gehöret. Vissa är födda med absolut gehör. Andra får öva på tonföljderna, sätta tonen och artikulation. Där i honom finns det som jag behöver en tänkarkompis. Han är en kompanjon som med sin förmåga att uttrycka sig från födseln talangfullt reflekterar över de minimala detaljernas betydelse. Vi är överens om att de är viktigast. Liksom tonerna som inte prickar rätt upplevs som falska. Indikerar att massan ska med stor försiktighet eller helst inte alls rubbas.

En dag tänker jag, kommer universum ringa i fel ton. Allt runt omkring i galaxen eller allt i dess mitt där en liten mängd massan har flyttats. Detta lilla flyttade pyttelilla kommer en dag att ha stämt om instrumentet. Det är som om mitt inre hör det och ser det. De förstoringsglas jag kan se allt detta pyttelilla igenom är i gestalten, mitt barnbarn på åtta år... Han och jag fokuserar på en detalj expanderat i en slags cirkulär sväng runt som berör allt på samma gång. Ändå tycks allt för många förringa detta pyttelilla, just för att försvara aktionen att ta vad man behöver... Men Om all olja tar slut och all gas sinar, säger han, då kommer ingen ny att bildas. Ja det stämmer svarar jag. Det vet människorna om, eller hur. Och när dess massa förbränns tar den en ny form av massa. Denna omvandlade massa har man ingen aning om vad det blir av på 10 000 års tid... 

Vi sitter och talar eller promenerar... Och ibland är vi flera hjärnor samlade som tänker. Mina föräldrar får vara med och kanske ett till barnbarn. Då blir det andra aspekter på massan. Vi reflekterar och riktar oss ut i evighet liksom studsar tillbaks emot vårt inre. Vad händer med vårt inre när vårt solsystem får obalans på grund av förändringen? Och vilka blir vi då? Insekterna var före oss här på jorden och nu börjar fler och fler arter dö ut... Har de förgiftats av förbränd massa... Vi ser allvarligt på varandra. Är radiovågor lössläppt massa, och hur reagerar den med den andra förbrända massan... Mobilens osynliga telefonledningar, trådlösa telefoners kommunikationsnät varför används inte det för att göra människan mer intelligent undrar då det andra barnbarnet. Och vad blir livet efter detta?

Kanske blir tanken om livet efter detta paradoxalt nog människan största dumdristighet. Så tillvida att den tanken gör att vi riskerar livets pyttelilla kanske mest betydande del. Med det menar jag att om människan tror att hon får en ny chans är hon mindre benägen att spara på resurserna. Människan blir en "slit och släng-varelse”. Tappar balansen och förlorar fotfästet. Barnbarnen tittar på varandra. Ja vi blir som rymdresande som stiger ned på jorden och musklerna har slutat fungera på. Det blir deras slutsats. Vi förlorar kraften... Vi stöter och blöter våra tankar emot odlingsbäddar som skördas. Poolvattnet som skvätter eller medan maten intas. Jordgubbar som plockas. Snön som skyfflas och snöbollskriget som fortgår. Samtalet som flödar i backen upp mot toppen med stjärtlapp och pulka. Det följer med in i bastun och framför brasan vid öppna spisen. Och när ögonen går i kors är samtalet med in i drömmarnas land.

Vi vaknar och somnar med våra tankar. Dem vi delat och de vi väntar på att få dela med oss av. Vi längtar till nästa stund att få lyfta och dryfta våra formulerade tankar. De har vilat eller glömts, kanske gömts, eller överskuggats av nya reflektioner. Men när vi sitter, står, går, vilar i steget eller skyndar.  Ja bara vi har varandra föds tankarna på nytt och den röda tråden tas upp och broderas brokigt men vackert. Dessa pyttesmå detaljer som alla är rörande överens om i slutänden gör hela skillnaden. Vi söker inte efter något särskilt...  Vi är inte sökande...  Vi söks upp av detta. Inom oss är det någonting vi instinktivt vet och känner djupt inom oss som vill oss någonting... Jorden talar till oss... Ge mig balans!...

Människorna går för långt och det betyder att det eviga livet för mänskligheten är snart till ända. Och det är inte några som säger stopp! Tänk på vart enda steg du tar! Tänk på varje del du flyttar på! Som när du bestiger en porös bergssluttning med risk för ras skulle ingen bara börja klättra utan säkerhetskontroll. Ja så måste människan leva! Barnbarnen säger att de tror inte på en utomjordisk invasion. Det är inte vad som skrämmer dem. De säger det är mänskligheten, det är mänskligheten som är hotet! Åtta och nio åriga barn tänker högt...

...

SVT UR SAMTIDEN programpunkten Klimatkrisen - Vi kan lösa det! Är en fantastisk  föreläsning som jag upptäckte idag, som här tangerar våra tankar... Mycket spännande! Se den gärna på svt-play...