kyrkan känns mer
kärleksfull än deras
hem: de gamla
minnena av små
barnakroppar som
agerade bägare för
den namnlösa
ångesten

ännu är den återkommande:
hemsökande oron, som envist
väser i kroppen med sin kolsyra

det var inte jag
men många andra
barn — vars

klappar var lika
slutna som
de stulna
löftena om
en vit jul: det
var varken
tomten eller
far som tänkte
hålla något
obrutet

önskningarna
bristande av
ångest

när pappa var utklädd
till full, pinsam tomte

( ”Det är bara glögg !!” )

och barnen
rädda för tomten
men mer för sin
far

den mänskliga
tryggheten en
brasa som brann
fort och försvann

någon hade glömt
att hålla glöden uppe
för de stackars
barnen: de intog
kölden i mer
än fysisk form:
så frostens
kyla blev skön

så fann alla
barnen en
julstämning i
orgelmannens
öppna pipor:

i vinterkvällen
på juldags-
morgonen de
sjöng tyst om
en stilla natt

en stilla natt som
fanns för den som
bad mha tvångs-
handlingar till
högre makter
med snö i öronen

de utan makt
kan inget göra

de utan makt
kan inget göra

de utan makt
kan inget göra

de med makt
kan inget höra

julen kan ej
räddas av ett
skrattande
lättsinne:
minnen strykas
bort från med-
vetandet som
veck från en
tomtekostym

julen kommer
för alltid inne-
hålla bära på
en känsla av

maktlöshet ? otrygghet ? kylan i mänskliga relationer
mer frostskadad än stelfrusna tår i trasiga kängor