Jag ilar jäktat genom hala gränder
av själlös, dyster, monoton kubism.
Från stormens ilskna bett jag blicken vänder
och skådar upp mot skyhög brutalism.
Ettusen perpendikulära fönster
uppradade i vidrig perfektion.
Fasader utan färger eller mönster,
den ena byggnaden den andras klon.

Då ser jag dem framträda koordinerat
i statisk, ryckig uniformitet
som om de marionetter imiterat
i ledning av en maestros skicklighet.
Med släppta käkar står de där i tusen,
betraktar mig från gluggarna i husen.