Avskitandet
är fysikalitetens tvång
och belöning;
ett slags humant produktansvar
med njutningens rysning
som skapelsens generösa
och totalt onödiga välviljeyttring,
efter vilken man reser sig
som en ny människa,
lättsam
och redo för dagens verksamheter,
om man så skiter bland stenblocken
högt uppe på Påssustjåkka
eller i betalmuggen
på Stockholms Central;
vare sig man kollektivt hukar
med trettiotre bussresenärer
i vägkanten
någonstans bortom Nok Kundi
i Pakistan
eller sitter ensam
på ett äldreboende i Kungsör;
vare sig man kallas Bob Dylan
eller heter Stina Ekblad,
vare sig det sker nu
eller något senare