Vandringen

Hon vandrade genom hagarna och såg alla dessa sniglar, tjocka vita med stora vita snäckor. Det var Vinbergssnäckorna hon såg. Hon plockade med sig ett tomt skal. Hon förundrades över de månghundrade år gamla ekarna. Nu var hon på en ö i Mälaren. Hennes barndoms landskap. Uppland. Hon kunde sitta på bryggan och berusas av solen ljus som glittrade som besatt i vattnet. Hon gick ner i vattnet, simmade, plaskade...med bara bröst...njöt av vattnet som smekte hela hennes kropp. Hon snärjde in sig i näckrosornas långa sega stjälkar...

Hon kunde kanske inte få allt hon drömde om, men något kunde hon få. Dessa sommardagar var fulla av nåd. Hon skulle återvända till denna inre västliga del av Mälaren.  Här fanns ändå något välsignat, något nådefullt läkande. 

Senare kom hon till Medelhavet. Där på den sköna stranden plockade hon upp en halv mussla. Den hade hjärtmusslans form, men var brunare till färgen, och var grövre räfflad. Den fick bli hennes souvenir som hon tog med sig hem. På denna strand var hon i november. Då var det som sommar fortfarande. Det var på Solkusten i södra Andalusien. En thailändsk liten brunhyad man kom fram till henne och erbjöd fotmassage. Hon tog emot den. Han masserade vaderna oxå. Det kostade bara 15 euro. (150 kr)  Nästa sommar var han där igen och erbjöd sig, men då tackade hon nej. I alla fall trivdes hon på denna strand. Hon ville återvända.  Livet var ju inte slut ännu. Men, hon var faktiskt lite äldre...nästa år skulle hon bli 65. Nåväl, ännu behövdes hon på jorden.