I rummet i huset, nere i de fattiga kvarteren vid hamnen, fanns just vid detta tillfälle, en samling av förundrade och förvirrade varelser. Det var de två flickorna, det var haren, det var pojken. Och det var en, eller möjligen, två tomtar.
Flickorna hade för en stund sedan fått de mest underbara böcker de någonsin sett, och aldrig någonsin trott att de skulle få äga . Deras ögon lyste fortfarande, nej, de formligen strålade. Elden i rummet brann och det var varmt och trivsamt därinne, om än spartanskt. Haren Hubert, som nyss lyckligt dansat runt, hade stannat, liksom stelnat till, i en pose.
"Han verkar vara en vålnad, eller finns han på riktigt?", tänkte pojken.
Pojken hade lagt sin käpp ifrån sig, och han höll pekfingret mellan två sidor i en lila bok, som om han var tvungen att besinna sig lite innan han läste vidare.
Vad var det de hade varit med om nyss?

Scrooge hade varit försvunnen en stund, men nu var han tillbaka och han var sig inte riktigt lik...Han hade ett nytt ljus i sina ögon...

"Har jag varit ute på en märklig, osannolik och förunderlig resa, eller var det något jag drömde?" tänkte Scrooge, "Någon kallade mig Scoorge, det kan ha varit min mor, hon kallade mig så ibland...hon blandade ihop mig med min salig far, Rezenebe Scoorge" "Mor, ja mor, ingen kunde berätta som hon." Tomten började gråta och tårarna droppade ner i skägget. Isen i polisongerna smälte och rann tillsammans med tårarna ner och bildade en pöl på golvet.
Ebenezer Scrooge tittade ner, och ögonen föll på gatan av månljus. Nu såg han den igen, den gnistrande och glimrade springan mellan brädorna i det grova golvet.
"Jag är en god tomte, minst lika god, som en viss mänsklig bokhållare. Men jag behandlade inte min vän musen Marley väl. Jag borde inte ha lockat honom i fällan. Jag borde ha vetat bättre. Det var min girighet som förorsakade det. Må den aldrig få ta mig i sitt våld igen..."

Scrooge reste sig upp, lånade pojkens käpp, följde månljusgatan och gick bort mot springan.
Han petade med käppen på det som lyste.
Brädorna delade på sig. Tomten bländades. En trappa syntes. Ett rum i guld framträdde så småningom därunder.
"Äntligen Scrooge, du är välkommen!"
Det lät som Marley's röst.