Och med sina blå, blå ögon klär han långsamt av mig naken med blicken tills jag står där blottad iklädd bara min själ.
Decembers tidigaste snöfall faller som små löften om luddig glömska omkring oss och vi dansar, dansar; Guds egen glödande best och hans jungfru, hans drottning, hans träl.
Och i hans händer, hans skickliga, skickliga händer smälter jag ihop till en klump han kan forma hur helst han behagar.
Vi bygger sagor om glömda världar,
öppnar portaler mot försvunna riken,
skulpterar luftslott i skiraste papper. En dag kommer de att falla ihop och i dess skimrande ruiner kommer vi båda att dö, men inte nu, inte i natt, och dansa med mig, m'lord...
För mig, förför mig, hänför mig.
Och med hans läppar mot min hals, med hans händer i mitt hår berättar han mumlande mörka historier om horisonten där borta, om längtan, smärta, om sorg.
Och med mina läppar mot hans hals och mina händer mot mitt bröst kysser jag honom och viskar att mörkret är mitt kungadöme, att mitt vilda hjärta bultar precis här, att...

Krossa det. Om du kan.