Jag har någonting jag vill dela med mig av. Det handlar om att vara vuxet barn till någon som inte längre finns kvar pga beroendesjukdomen.

När min pappa hade varit död i över tio år, kunde jag till slut släppa känslorna av harm, över den barndom jag tyckt mig aldrig fått. Och även över sorgen av att ha blivit övergiven, då han "valde spriten" framför mig. Jag skrev då detta brev till min pappa i himmelen. Det var hans födelsedag. Han skulle ha fyllt 64 år. Om han fått leva.

Grattis pappa i himmelen.
Synd att du inte fick leva så länge. Du var rätt rolig får jag nog erkänna. Som när du släppte ut dina akvariefiskar (pyrayor) i vår utomhuspool, och grannarnas ungar höll på att dratta i. Det blev kaos i hela kvarteret i vanlig ordning. Protestlistor samlades in en gång i veckan ungefär. Du visste hur man skulle synas du. Kunde inte göra någonting "lagom" eller "normalt." Som när det skulle byggas en koja i ett träd. Och det typ slutade med en trädvilla, med elektricitet och allt. Jag blev poppis bland mina vänner ibland.

Eller när hela familjen hade som tradition att äta middag på taket i sommarstugan, för där fanns alltid eftermiddags sol. Sommarstugan som du förresten inte hade lov att bygga, men sket i det. Byggde den själv till och med. Den var jättefin den korta stunden den fick stå kvar. Utan bygglov revs den tyvärr rätt fort ner. Särskilt när en familj på fyra satt och åt middag på taket varje kväll.

Sen red du en dag på en tjur, bara för att du var tvungen att visa att det gick. Två sekunder gick det, sen åkte du av. Morsan hann tyvärr inte ta kort. Men jag såg att det gick. Det var rätt mycket otippat jag såg gick att göra på grund av dig. Nu i efterhand ser jag att det gett mig någonting rätt bra.

Dessutom tränades jag i kortdistanslöpning och höjdhopp, med ställningar och ribbor du tillverkat av grenar till mig. Du tröttnade aldrig på att stå och ta tid på mina framsteg, med din timer. Och var helt betagen av min friidrotts begåvning. Övertygad om jag var nästa stjärnskott på världsnivå. Och det är klart att det stärkte mig. Även om det kanske inte riktigt var så det var. Det gav mig självförtroende som fan iallafall. Jag tror faktiskt fortfarande att du trodde på det själv just då.

När jag fyllt sju, la du fram en bok, och sa att det vara den enda boken man nånsin behövde läsa. Sen var man supersmart, och det räckte med den enda boken för att uppnå det. Den innehöll allt man behövde veta i livet sa du. Det var en jävla jobbig bok med liten text och inga bilder. Men jag gjorde det till mitt livsmål, att läsa ut det, även om jag inte fattade ett jota av vad som stod. Det var nämligen inte viktigt att begripa innehållet, enligt dig. Det räckte med att läsa orden. Och jag gjorde det till slut, vilket var tur, för i skolan sen, blev det nämligen svårt att hänga med på nåt som lärdes ut pga adhd, vilket man inte hade då. Det var före diagnosen kom, och vi som ju hade den iallafall, sågs bara som allmänt tröga Men jag hade ju redan läst boken som det räckte att läsa. Så jag var inte så ledsen för det jag missade.

Jag litade på allt min pappa sa, eftersom han var världens bästa pappa, i sina nyktra perioder. Och trots att han var periodare från start till slut, var det inte bara det han var. Han var en dålig alkoholist, ja, men en långt över genomsnittet bra förälder till sitt barn. Han lyckades lägga grunden för att jag ända fram tills nu:

Tror jag kan klara allt jag vill.
Tror att det mesta är möjligt.
Vågar stå upp för det jag tycker är rätt.
Även om jag har många emot mig.

Dessutom lärde han mig se på livets svårigheter med humor och självdistans. Och det har varit användbart, då jag i vuxen ålder ärvde hans sjukdom.

Det enda som finns kvar idag, är bara minnen som är bra, av den människa han var.

Tack för ordet.