stoff, fragment, ett uttorkat träd vid utkanten av staden, en aura borttynade i det avtagande skymningsljuset, jag söker aktivt att bibehålla min livskraft, det finns strukturer, brusande flodlandskap vilka jag försöker ge näring, upprätthålla, att på måfå dra ut en bok ur bokhyllan, öppna den och läsa några rader, låta ögonen söka vid strofernas stränder efter speglar, krokar att fästa något vid, att öppna en diktsamling av rilke eller lars norén och treva med händerna efter räcket till en spiraltrappa, som leder mig uppåt eller neråt men ändå till samma plats, lars noréns tidiga diktkonst som bär stanken av kadaver, onani och skandinaviskt svårmod är i sina bästa stunder är alldeles lysande, hans flöde vilket liknar en kaotisk flod av sjukdom, död och blommande hagtornsträd, hans schizoida stenskulpturer som sträcker ut en hand ur någon av hans obscena dikter, en gåva, några bitar glödande kol som värmer i kaminens hungriga svalg, jag omger mig med allehanda fiktioner, med luis borges, med succession på hbo, jag träder in i fiktiva liv och andas uppdiktade människors livsluft, och jag är ett förvirrat barn på en övergiven amfiteater som förströr sig med fantasins absurda leksak, jag finner få sanningar i den omgivande kontexten, jag finner det svårt att lyssna till den mänskliga kulturens osjälviska och stolta monument skulpterade ur ömhet och välvilja, att vara en god kraft i världen, etc, etc, etc, jag kan inte göra dessa sanningar till mina egna, de förblir som dunkla kronblad funna i en illusorisk och drömsk trädgård i ett annat land, något för mig främmande trots att det samtidigt talar till mig och resonerar i mitt inre, och det föresvävar mig att det krävs en yttre kraft som kan knyta samma punkterna, ett slumpmässigt möte med precis rätt person för att mina insikter slutligen ska veckla ut sig, fälla ut sitt mörka paraply under den stålgrå himlens ansiktslösa skepnad,
varför är allting bedövat? begravt under jord. jag förmår inte vara mer än skuggan av det som jag egentligen borde vara, att bara bristfälligt kunna älska och ta emot kärlek, att inte kunna göra den till min egen, hur den blir verklig först när den förvinner och då färgar allting grått som nedsjunkna stränder i stormiga hav, hur himlarna ibland är gjorda av bly, och träden i parken likgiltigt bortvända, och svulten på någon metafysisk tröst finner jag ett tillfälligt härbärge i pessoas melankoliska prosa, i noréns kaotiska men sensibla vansinne, och i tarkovskys märkligt labyrintiska men samtidigt också undersköna filmer, det föresvävar mig att hans film stalker har betytt mer för mig än biblarna och horhusen tillsammans. en film som nästan utmärker sig likt en utomjordisk blomma flytandes på den oftast menlösa och generiska flod av mänskliga kulturella utryck. att se denna film är som att träda in i djupet av en mänsklig bön, en ansats, en rand vid en avgrund vid vilken ett tänt ljus stilla brinner,