... vi är dem vi är och gör oss till... du är fri att vara dig själv... ingen är du lika bra som du... utan dig är livet inte samma... vi ska bemöta varandra med värdighet... vi ska låta varandra få växa genom att lyfta och möta i oss själva och i varandra det vi är bra på... det är vad vi alla kan göra gott för varandra som räknas och som betyder allt... men det betyder inte att allt vi gör fel sopas under mattan... vi ska så långt det är möjligt se möjligheter, potentialen och bejaka de förmågor vi har... att sprida negativitet, ge ironiska kommentera, nedgöra, pika och raljera emot varandra hör inte hemma i ett civiliserat samhälle... det enda vi ska ägna oss åt med hjälp av internet är att hjälpas åt att skapa framåtanda och sprida kunskap, kärlek och glädje... Skuggan har skickat oss ett flax med sina observationer från Tomtegården... Varsågoda!...

... Farmor Ida satt med alla samlade på Tomtegården för att försöka dela upp arbetet på gården... många var sjuka och sysslorna behövde då fördelas rättvist mellan dem som hade lite ork kvar... men omikron och deltavarianten av covid hade nu spritt ut sig hos alla... när mötet var klart och arbetsfördelningen kändes bra ville alla fika... det blev taberas på jul och nyårshelgernas bakverk... alla åt och smaskade så att det stod härliga till... Farmor Ida drog sig till minnes sin egen far... ja se han hade blivit hela 1022år gammal... det var nog rekord trodde hon... därför gick hon upp och hämtade sin dagbok från sin väska... sedan frågade hon om dem alla ville höra en berättelse hon tecknat ned... när de hörde att den skulle handla om Farmor Idas far blev de väldigt nyfikna... 

... Farmor Ida började läsa vad hon skrivit och alla var idel öra... "i det dunkla ljuset över bordet... en tallrik mannagrynsgröt upphälld ånga... min far Klas känner sig manad att sätta sig till bords men hejdas av ett ljus... som glimrar förbi fönstret så att han måste gå fram för att se... ute är det mellan dag och skymning då solen blekt sitt sista moln... i den stunden faller snöflingorna uppå rutan... det är nästan så att far hoppar till då det kommer så plötsligt... han glömmer sig... blir ståendes där tills kaneltimmen når skummtimmen... mannagrynsgröten har kallnat... kan det ha varit ett tecken från andra sidan...

han går för att sätta på ugnen... sedan rör han ut gröten med en skvätt kaffegrädde och ett ägg... därpå tillsätter han hackad mandel och några russin... det får bli en mannagrynspudding istället, slickar han sig om läpparna när han vet... hur gott är inte det... och det var ju lika bra det... han tänker på när hans älskade Beatrix levde...

strax efter han skjutit in puddingsmeten i ugnen upptäcker han... aha sylten är nästan slut... burken skrapas omsorgsfullt ur i en kastrull och blandas upp med svartvinbärssaft... i skåpet finns en liten mån potatismjöl kvar oh gode Gud tänker han... detta var menat... han vispar i potatismjöl och sätter på plattan för att koka saftsoppa...

i frysen rör han omkring och hittar till sist en påse frysta hallon... han skär loss en bit av hallonklumpen och lägger ned den i den rykande heta saftsoppan... den svalnar kvickt och sätter sig perfekt tjock... smakar av med en sked socker och några droppar citronsaft... mannagrynspuddingen doftar underbart när han tar ut den ur ugnen...

i det öppna fönstret som vätter ut mot fjärden står den och svalnar några minuter... nu stjälper han upp puddingen på ett serveringsfat och dekorerar det med några kvistar citronmeliss... saftsoppan hälls över i en terrin med rosa dekorativa blommor... kanske är det hallon också i motivet tycker han sig se... en djuptallrik rymmer den dekanterade puddingen nu liksom ympad in i prosans värld... en hyllning till sin älskades kokkonst och förmåga att göra vardagsmat till en festmåltid...

på fars diskbänk väntar mannagrynsgröten tillsammans med hallonmarmelad och gammaldags mjölk... det infinner sig ett slags metamorfos mellan en far och en dotter... omvandlandes ett minne till en verklighet... en verklighet som faller väl i smaken... både doften och minnesbilderna finns ännu kvar...

jag kan känna doften av kanel och äppelkompott som min mor serverade till mannagrynspuddingen då hon levde... när hon gick bort fortsatte far att koka sin gröt och mindes sin älskade maka...

det var kaneltimme allorstädes sade far de åtta år han sedan levde uta sin älskade Beatrix... men min far Klas var tapper och tappade aldrig hoppet om att få återse sin älskade i himlen...

kaneltimmen sjunger utanför fönstret... de annalkande smakerna av mannagrynsgröten hägrar"...

... alla satt som tända ljus och ögonen tårades... Skuggan och alla de andra djuren i huset stämde upp i en rofylld visa... "Vi följer dig till tidens slut och vinkar där dig av. Du ser på oss och tar far väl och reser sen din väg. Och sakta går vi vägen fram och lämnar dig i frid. Din själ har rest till himlen för slut var här din tid. Din kärlek spelar i nordan vind ditt skratt det klingar än..." ... sedan nynnade alla resten av den vackra melodin tillsammans och var och en tog tag i sina sysslor eller gick för att vila en stund... alla ville kunna dansa ut julen på tjugondedagknut... så det gällde att föröska bli frisk tills dess...  och då måste de som behövde få vila... ja håll avstånd, använd munskydd, stanna hemma vid minsta tecken på sjukdom och undvik sociala kontakter, shopping och se till att ha mat hemma för ett par veckor eller mer... vi ses på tjugondedagknut...

... solsken på er så länge! ...  :)