Det var som en aptitretare en söndagsmorgon 

innan förortens affärer öppnar. Livet. Det 

utsträckta tiljornas försvarare. jaså viskades 

lågt som om hans tonfall smög sig in i olika 

ljus av tillvaron. Jaså minsann. Ord som ville 

vara kort beskrivande som en norrlännings

rädsla för homosexualiteten. Underdrifternas 

män i rutig skjorta med ett hjärta av ädlaste 

guld. Fast det var var för syns skull, alltid för 

syns skull för i verkligheten hade tidigare flickvännen 

skadat honom fysiskt. Att ta den nya kvinnans efternamn 

passade in i beskrivningen. Även längtan efter att ständigt 

synas i sin fars ögon präglade det sjukliga behovet av 

den offentliga karriären. Hon hade dansat i hans famn men 

det ofärdiga var ur vissa ljus outhärdliga. Hon hade känt 

den där märkliga doften av dåtid. Som om hon på allvar 

skulle velat strypa hans kvävda livsgärning i ett stadigt 

grepp åter. Illamåendet tog över vissa stunder och var 

det en slump att en av hennes manliga bekanta inte 

riktigt hade hängt med senaste tiden. Skalet låg ju under 

golvets tiljor och hon hade inte orkat bry sig om att förklara 

normalitetens vägar eller de upptäckter som tillkommer 

en slags personlig utveckling. Inte ens stoltheten sträckte på

sig eller vinlade sig om samma ytliga manér. 

att förstå den svåraste passagen i sitt liv krävde inte enbart mod. 
Kroppen talade. Känslor av vaga förnimmelser smög sig på 

och där i köket plötsligt gjorde hon slut åter. Avslutade det 

största för att inte ens det största är stort nog. Här stod hon

stilla numer. Vågade inte sätta ord på ett landskap hon tidigare 

drömt fram för att insikten om hennes rätta jag är berättelsen 

jaget. Poesin är detets chatter med överjaget. Ständigt detta 

överjag som inte tillåter flickan att lukta sig till en man. 

Dessa två motsatser, dualiteter. Inom henne och runt henne. 
Två deljag och två olika slags kärlekar. Den tredje vägen 

så otänkbar att insikten på allvar skakade. Lät sig ta sig in 

genom kroppen och kännas- ibland som ett illamående och 

mycket ofta som en föraning om att handen, foten hade greppat

tag i något av någon slags stor betydelse. 

Min älskade viskades inte längre i något kvavt hotellrum i den 

stad som var hans. Vår kärlek innesluten, bortom orden. Bakom 

tiden. Hans person i ljuset av den kvinna som faktiskt på allvar 

mådde illa. En sjukdom inte helt förknippad med en anknytning 

hos henne själv. En slags sund föraning om en viktig gräns.