Hon har honom.
Han har henne.

De har haft varandra så länge.

Men inte så länge att de inte minns
hur det var utan den andre.

Båda minns...något saknades då.

Hon klarade sig.
Han klarade sig.

Han såg henne på långt håll,
där på dansgolvet, då den gången:

"Dina ögon såg så ensamma ut",
sa han till henne, många år senare.

(Hon som trodde det var hennes lila byxkjol...)

Plötsligt slår det henne:
"This too shall pass".

Det blir svårt,
men de kommer att klara det.

Hoppas innerligt att de har många år kvar än.
Tillsammans.