Anna var en glad dam. Missade nästan aldrig livets 

viktigaste strålar men vinlade sig om vissa vanor. 
Idag var det röd dag i almanackan. Det fick Anna 

berättat för sig. Det blev njutning av att livet vände

sig så där alldeles och en helt ledig dag nästan som

ett helt sommarlov. Oändlighet av tid. Hon skulle 

kunna gå igenom texterna, tolka de anonyma läsarna 

utifrån mönster kring titlar. Rolf Lassgårds kroppshydda 

från 2006 började likna de jämnåriga gubbar som fanns 

att tillgå. Den svenska tristessen. Tryggheten. Hade även hans 

buk växt och hårfästet dragits uppåt. Det var frågor Anna ställde 

livet när hennes lite för mulliga kropp kröp ner under täcket. Alltid 

pepparmyntstea på sängbord. Oftast kallnat då huvuden likt Annas 

alltid sysselsatte sig med någon inre stor uppgift. Kvinnor tänkte Anna! 

Dessa märkligt innestängda kreaturer. Inte kunde väl hon ? 

Kvinnor som Anna var egentligen aldrig riktigt riktigt som de 

andra. Det tilläts inte av Annor. 

De nya grenarna slog mot klippornas nakna kroppar. Hon undrade 

när illamåendet skulle bilda klumpen åter. Kvidande läten skymdes 

bakom bergen och det var i backspegeln de välbekanta mönstren 

utkristalliserades. Hon såg sig sjunka ner på ett platt klippblock, 

var redo att åter sköljas över av havets välbekanta skum, 

Nu var hon Anna. Om så enbart för ett ögonblick, allt längre stunder. 

En sådan som hon syns inte niga. Viker ihop historien och synar det 

upprensade bitarna. Njuter av de former hon vet hon kan förändra.