Hon tittade upp mot himlen. Flyttfåglar skar genom det blå.
"Det går en buss om 13 min", tänkte hon!
Hon kliade lätt på ärret. Det är en vana hon har som låtit ärret bli lite grovt i strukturen. Vindens bris flyktade hennes hår och när brisen smekte över ärret ryste handen till.
Hon drog in lukt genom näsan, lät sinnena smaka på höstmyllans dofter.
"Jag älskade honom verkligen... som jag aldrig älskat någon... eller någonting!", sade hon lågt. En tår lämnade ett saltförnimbart spår på hennes kind.
"Bussen går om 12 minuter!"
Hon ryste till, en lite mer aggressivt kylig vind omfamnade hennes kropp.
"Typiskt att jag tog vårjackan istället för vinterjackan."
"Jaja!", tänkte hon. "Stressad och uppjagad, då blir det fel ibland!"
Ett ljud fick henne att vända sig till vänster. En räv stod och tittade förundrat på henne. Lugn och orädd. Hon log, böjde sig ner och sträckte fram handen.
Deras blickar möttes och världen stod still för en sekund när hon kände ett samförstånd med räven, med naturen.
"Så är det, eller hur?", frågade hon räven. "Livet ger och livet tar, precis som naturen?"
Räven gick försiktigt emot hennes utsträckta hand och luktade intresserat. Hon kände den också, järnlukten.
"Bussen går om 10 minuter", log hon mot räven och reste sig.
När räven rusade iväg lyfte hon blicken mot himlen, den blå. Flyttfåglar skar fortfarande genom luften.
"Konstigt?!", log för sig själv. "Så många flyttfåglar ... eller är det samma flyttfåglar som fastnat i himlen för att tiden straffar mig?"
"Bussen går om 9 min!", tänkte hon avslappnat och tog upp plastpåsen med allt det lilla hon fick med sig. Hon stampade lite med fötterna och slog en snabb åkarbrasa innan hon började gå mot busshållplatsen.
Hon tittade upp än en gång mot den blå himlen. Samtidigt som hon konstaterade att flyttfåglarna var försvunna och att lätta moln hade ersatt fåglarna hörde hon hur sirenerna närmade sig det som för bara för 10 min sedan varit hennes hem.