Min egen tvåsamhet.
Ett eko någon glömt.
Stundtals glittrande vemod.
Men mestadels ett matt leende.
Försjunken i drömmar någon övergav.
Kanske mer som ett fundersam närvaro.
Gissar att jag kanske domnat bort.
Fjäderlätta vingslag, den frihet den ger.
Ett totalt skyfall av närgången harmoni.
Betydelsen av vädurens stjärnor.
Vilar i min egna kokong av minnen.
Skakar av mig nattens månsken.
Även då barnet inom mig fortfarande sover.
Samma längtan efter kärlek.
Som då.
Tröstar mig med vetskapen om att någonstans
finns även din närhet.
Blickar ut över övervintrad saknad.
Dess rodnad redan börjar smälta bort.
Ett sorgset farväl.
Ett rogivande lugn.
När allt det vackra.
Återvänder.