det finns delar av min inre dynamik som anlägger infantila, regnbågsliknande färger över den grå väv av mänskliga utryck och handlingar som vi kallar verkligheten. jag inbillar mig att konsten och litteraturen till stor del inte är simpla utryck för bottenlös fåfänga och narcissism. jag inbillar mig att jag är en bättre människa än vad jag egentligen är. att jag är något annat än en betydelselös individ i den grå massans anonymitet, det finns delar av min inre dynamik som anlägger romantiska slöjor över min egen frihet och självständighet i relation till de sociala normsystem med vilka jag är uppväxt, jag anlägger romantiska slöjor över den skrivande gärning som jag stundvis underkastar mig, över mina medmänniskor och deras intentioner. någon slags löjlig illusioner omsveper även synen på min egen fria vilja och mina idéers ursprung. men vad är egentligen en idé mer än den sammansatta produkten av evolutionens uråldriga processer och mänsklighetens intersociala dynamik? att säga att ”jag har kommit på en idé” kan låta som om subjektet själv gett upphov till en idé som varande en självständig entitet sprungen ur ett vakuum, när det i själv verket är omständigheter som ligger bortom jagets kontroll som gett upphov till idén, det förefaller inte som om en idé finns inom mig själv som självständigt skapad, sprungen ur min själs suveränitet, likt en abstrakt lilja tränger upp ur en abstrakt mylla omgiven av ett tillslutet vakuum i vilket även den fria viljans mirakel påstås frodas. idén är en molekyl sammansatt av jord, vind och vatten, av föregående generationernas kärlek och hat, misslyckanden och segrar, idén är konsekvensen av en rastlös schimpans i djungeln som beslöt sig för att börja använda verktyg, idén är produkten av kungar och maktgalna presidenter, av blodiga revolutioner och vansinniga världskrig, av gudar, religiösa skrifter och politiska system, av konst, av litteratur, och av ett oavbrutet, sanslöst knullande. idén är intimt sammanvävd med den mänskliga historiens och kulturens intrikata livsväv, odefinierbar som en självständig entitet. det finns det trådar förbundna med idéns beståndsdelar vilka löper ut genom istiderna, genom dinosauriernas herravälde på planeten, ända tillbaka till tiden då prokaryota celler i haven var de enda existerande livsformerna. dessa prokaryota celler utan någon cellkärna som existerade i ca 2 miljarder år innan evolutionen slutligen fann en väg framåt mot den mer avancerade eukaryota cellen. i dessa prokaryota celler varandes som ett slags ur-frö har new york, dubai, tel aviv, dublin och buenos aires, och alla andra monument över den mänskliga civilisationens framåtskridande, sina rötter. i dessa celler fanns startskottet till mänskliga grottmålningar och användandet av symboler som ligger till grund för de symboler som används i källkoden i googles sökmotorer. i dessa uråldriga celler fanns det första fröet till det jätte öga som vi skickat ur i rymden i form av james webb-teleskopet. och cellerna blev till slut kluster, till konglomerat som tog sig upp på land, som jagade flugor och åt gräs, som fällde ut sina vingar och flög över skogarna, som reste sig upp på savannen under den heta solen och jagade antiloper med spjut. dessa celler blev till slut självmedvetna och kännande konglomerat, anhopningar som betraktade sig själva och ett stjärnbestrött universum genom det gåtfulla mysterium som vi kallar medvetande. och vidare var det anhopningar av uråldriga celler och biologisk vävnad som till sist reste sig upp ur materians vidsträckta stränder och blev läkare, astronauter, forskare, gängkriminella och författare. dessa evolutionens märkliga blomster vilka flitigt skapar inre livsvärldar likt en kråka bygger ett bo i ett träd, livsvärldar av vackra och brutala illusioner i vilka de bosätter sig och när sina romantiska och kärlekstörstande själar, många av dem så övertygande om sina sinnens legitimitet, att evolutionen utrustat dem med intellekt för att begripa något om kosmos snarare än att jaga djur på savannen och att överleva, men intellektet är bara produkten av miljarders års evolution på den planet vi kallar jorden. att begripa mångdimensionella rum, icke-linjär tid och kvantfysikens innersta väsen är inte egenskaper som evolutionen funnit nödvändiga att förära oss med. det är svårt att se hur skönjandet av en objektiv realitet egentligen skulle vara möjlig då vi är nödgade att filtrera universums beståndsdelar genom vår begränsade sinnesapparatur. hur kan en människa ens veta att människan är en människa och egentligen inte något annat? kanske är den, i bildlig bemärkelse,
en självlysande djuphavsfisk utan några ögon omedveten om sin egen bisarra skepnad, en djuphavsfisk vilken dväljes i djupet av en mörk grav omgiven av dunkla dimmor och förtätad ogenomtränglighet,
där diktens blå bioluminiscens fick deras anleten att lysa i mörkret,