Skärvor och splitter ifrån spegeln
utspritt på golvet,
som dagligen speglar min bild underifrån,
som jag sällan utbyter en blick med.
Men ibland är mötet med blicken oundviklig.
Det är då jag aktivt minns.
Ofrivilligt.
Jag vill inte känna.
Jag vill inte tänka.
Men jag sugs in i den vassa spegelskärvans
reflektion av mitt eget ansikte.
Jag stannar upp på ett tvångsmässigt sätt och
tittar tillbaka på mig själv.
Tusen tankar på en och samma gång.

Låt mig få gå.
Låt mig få gå vidare.
Nu.