Fingrarna, de vita darriga. Ögonen som slöts. 
Ansiktets konturer, örat, halsen. Nu borde 

jag ställa modigare frågor, ta initiativ 

Frånstötande att närma sig oss. I skuggan 

hör vi hemma. Ibland ringer han och säger 

att en man är en människa som du och jag. 
Han har förstås rätt. 

Han säger att jag ska göra det när jag 

egentligen inte kan förlora allt åter och 

då minns jag hur jag brukar låta i de där 

rummen till för två. Jag brukar förstås alltid 

hävda motsatsen. Jag undrar vad jag skulle 

sagt till en sådan som jag. Då brukar jag fantisera 

om vad en äldre märklig man, boende i Finland skulle 

föreslå. Psykologen. Bilderna av hans svar ekar 

märkligt nog i komplexa bilder kring försvar och 

anknytning. 

Igår var det Rolf Lassgård och idag mer av den 

lilla tårtbit jag döpt till längtan. 

Toppen täckt av grädde. Tungan slingrar sig genom 

hallonmoussen. Nakenheten bländar sikten.