det fanns en tid när vi var odödliga

när fingrarnas dans över klaviatur och tangentbord tycktes lika självklar som musiken vi komponerade

en tid när våra mödrars smärta var något övergående

något som vilade bland minnen

och som var dem förskonade när de vände sig om i sina vilrum

några centimeter närmare minnenas räckvidd kan jag inte värja mig längre 

tummarnas dans över klaviaturen är inte längre bara musik

den är en nödvändighet för den egna förmågan

att bibehålla sin lekfullhet när sinnet vill smeka fram en sonat

att skapa sina bidrag till kroppens melodi

det är då jag ser hur tonerna omfamnar våra leder

känner omsorgen spridas

låter varje ton vara sin egen röst

i en kör av omtanke

till våra mödrar

som alla gått före oss

och 

till oss