Ännu den svarta snön glittrar.
Innanför drömmarnas skal.
Där karamelliserade kackerlackor rusar.
Inte för att spänningen så mycket mindre.
Nej, vem vore jag annars?
Om det som redan varit.
Men den trasiga klockan med visare av guld,
tappert tickar vidare.
Fördröjd lycka jag följer henne med blicken.
Hon låtsas inte om mig.
Det gör ingenting.
Jag är van.
Genomskinlig.
Förvånansvärt fort jag sjunker.
Men inte ens kvicksand kan hindra mig.
Försvinner i gråzonens famn.
Resten är bara världen och dess mossa.
Ser igenom svekens sjätte sinne.
Han biter på naglarna.
Herr medicinburk.
Orolig att ta slut.
Att inte räcka till.
En dag till.
Bara en dag till.
Sedan lämnar jag den articifiella låtsasvärlden.
Stiger in i mig själv.
Det jag finner.
Kanske smärtar.
Men inte lika mycket.
Som att återvända.