Jag såg en kvinna i ett skyltfönster.
Hon blänkte så skarpt i solen, även
fast hon var den mattaste bland de
andra dockorna.

Hon är likväl en annan kvinna än
den kvinna hon var igår, den jag
såg i badrummet igår.

Hon mellan dockorna är tunnare:
kanske en optisk illusion inklämd
mellan de blanka döda kropparna
av plast.

Kanske beror det på att jag stod
en bit ifrån: badrumsspegeln
var så påträngande igår och
det gula ljuset så sjukligt.

Det är också en helt annan
kvinna än den jag såg ned
på i duschen igår.

Kanske är det så att hela
den här staden är ett lus-
tigt hus när jag kan lyckas
vara så smal i silvriga
räcken men tyckas vara
så bred i bilars lack.

Jag borde blunda
men ögonen letar:
vill konfirmera
att tjockheten
gått över.