Hur många månar kan fånga den skärva av silver. Det måste vara tusen och ingen. Och när sedan natten gömmer sitt ansikte i min armhåla vet jag allt jag behöver veta. Det är möjligt, till och med troligt, att jag är galen.

I ett rus sköljer sorg och glädje likt bräckt vatten i flodmynningarna, där mangroverötternas ogenomträngliga nätverk syns under vattenytan likt en förvriden spegelbild.

Jag hittar tillbaka till mitt hem igen och låter mig vägledas av det kollektiva medvetandets sökande efter sanning. Och sedan sätter jag händerna i arbete.