Hamburgerkriget tar vid igen.
Ungefär som på åttiotalet när MacDonalds slogs mot Max
å norrlandspatriotismen dödade det kapitalistiska idealet
långt innan Burger King ens fanns på kartan.
Fast denna gång slåss man för en annan sak -
kvalitet. Välbärgade nutidsorienterade kunder kräver kvalitet.
En hamburgare för tjugofem eller trettiofem,
man får vad man betalar för. Ingenting vi vill ha.
Kedjorna tvingas till att steppa upp.
Själv föredrar jag det vegetariska alternativet,
eller jag väljer det men jag har hört att det inte är så bra;
det processade, det manufakturerade producerade
att rena produkter är bäst för oss
och det gör allt så mycket svårare
om man vill ta ställning.
Men va fan är en hamburgare?
Morötter går väl lika bra,
eller för all del: Selleri!