mitt i evinnerligheternas karusell

just innan äntligen

måste somna igen, gläntar jag

på rummets vårliga gardin

och finner ett komplett lager nysnö

klockan tolv på blanka dagen

efter spöklikt givande sökresultat

då jag behöver snön som minst

bäddar in min lätt upprörda

tankes tyngsta texter ofärdiga

bland skådespelerskor under spretande täcket

upptäcker jag att hon blev mörk komiker;

hur ohyggligt mycket som kan ske i andra människors liv

mens inte ens poetsidan är tillgänglig

och drömmer om samma

främmande kvartér som igår

där bekantingar betér sig besynnerligt

när jag fått mina ögonlock att sakta hissas

klockan arton kikar januari ut

genom glipan där snön

lyser med sin fullkomliga frånvaro

i fruset regn, rutiga spår som jag aldrig hörde

bland 2022 års alla bästa album från 1972

startar åter karusellen på noll

nu då skulle behövt snön som mest