Jag är avundsjuk på chartrade privatplan som smyckar himlen i olika nyanser. Själv ligger jag ofrivilligt under radarn och tappar höjd i det projekterande kadaver, den pissiga ursäkt jag kallar start i livet. Ett luftslott ekandes förtvivlade kvinnoskrik. Passagerarsäten slitna av besvikelse, ärrade av frustrerade terroriserade klösmärken. Bara flyers är kvar, ursäkterna från cockpit. De pryder mittgången, undanflykter nu utan gehör. - Förlåt mig, jag är inte utrustad för att hantera idioti. Fallskärmarna är borta. Jag är avundsjuk och skrattar åt att jag har en riktning och inte de, jag skriker till himlen att jag slutar hellre i grönet än att följa min egen skugga och det på lånad bensin. Jävla tv tittare, insnöade nersövda, bortjagade drönare. Resurstinna packåsnor. Piskor och morötter, CNN och idol. Jordnötsringar. En Easyjet ovan moln på turbodrift och min avund. Min jävla avund.