Vad jag saknar dig min fina pojke. Jag ser dig varje dag. Du finns där och du ler, du vet, när du var liten och go, när du trodde på allt. Så där så att du kisade med ögonen, du log med hela ansiktet. Jag älskar din glädje. Så mycket. Jag ser dig varje dag inpräntad fastbränd under mina ögonlock, du är minnet jag lever för att återuppleva. Vad jag saknar dig. Du är min hyllning till livet du är segern du är allt jag hoppades på, du är visan jag sjöng när jag var rädd. Fina pojken min, jag är rädd. Jag vill inte se dig le i mörkret längre jag vill krama dig och säga att allt är bra. Jag vill att du ska fråga mig så att du får svar du behöver bara svar och du kan få dem. Alldeles gratis på silverfat beredda med kärlek jag har dem kom du får dem och du ska få en stor varm kram också snälla.

Jag förstår så väl att du hatar mitt liv det gör jag också på sätt och vis. Du avskyr svagheten och förnekelsen. Du hatar askfatet på köksbordet det står mig fullt förståeligt. Att behöva klättra uppåt i en nedåtspiral verkade inte som en förutsättning för en ungdom. Min gåva till dig har varit den mörka bergskedja av dyrköpta erfarenheter som nu skuggar dina utsikter. Min gåva till dig är så otymplig och svår att förstå att du nu mitt storvuxna lilla barn flyr hals över huvud. Det är ingen lätt situation jag är ingen kynisk politiker som kan lova dig en fyraårsplan. Men jag kan få dig att förstå. Berätta dig min hemlighet. Till varför fyraårsplaner och vandring till grönska inte gör dig till du. Varför din insikt är vackrare än någon utsikt. Varför du givits en smäll på käften och en till är på väg. Men jag hör dig älskling givetvis hör jag dig mitt gråtande barn, pissgula mönster på släta tapeter och den dåligt sittande lila tröjan. Skit också förklaringen finns men så långt borta från dig