Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En berättelse i olika delar om Borderline


Spegeln del 1: Hjälp

Jag ser en man i spegeln, bakom dammet, smutsen tittar han tillbaka. Han granskar mig lika noga som jag synar honom. Blicken är intensiv den hugger tag och slukar mig. Han vet bättre och det borde jag också. På den lilla fem kvadrats toaletten med badkar, toalettsits och handfat står jag fastkilad i spegeln. Rysningar ilar längs min rygg jag har stelnat. Mitt emot mig ser jag ett smalt ansikte med stora grönblå ögon, håret snaggat kort. Jag ser en fure som aldrig känt annat än kamp. Bilden i den smutsiga spegeln växer sig in i mig. Den vädjar, en tår faller ner för hans kind och han mimar stumt. Ögonen är outhärdliga jag vill kämpa mig loss skrika och slåss!
– Det var du det är ditt fel jag hatar dig ditt jävla as! Du har raserat allt så vad fan har du att säga mig nu? Dra åt helvete!
Men jag kan inte. Jag kan inte släppa hans blick och jag skäms för att tilltala honom. För i spegeln står en man som var ett barn som hade en dröm som ville ha en chans men som inte fick den för jag tog den och dribblade bort den och jag hittar den inte igen förlåt. Jag har sparkat på mig själv till allt jag sett varit en förtvivlad själ i en bruten kropp. Det var inte rätt jag hade inte rätt att göra mig själv så illa och nu står han bara där och väntar på nästa smäll. Han är sårad jag ser det han är arg jag vet det och skulle han kunna sträcka sig ut och lappa till mig hade han gjort det. Men han är fast där inne och kan inget annat än att bevittna mitt fördärv. Jag höjer min knutna hand, vänder upp och öppnar den. Han gråter. I handen ligger arton tabletter de starkaste jag kunde finna Tramadol. Mannen i spegeln mimar stumt och jag ser vad han säger. Jag gråter med honom fy fan vad jag skäms. - Hjälp. Han säger hjälp. Jag är en rörelse från att summera upp den här tragedin. Jag är ett handtag från att glida in i tomheten och aldrig komma tillbaka. Han vet bättre än jag, han vill inte sluta här på en trång toalett i ett gult sken som brinner alldeles för starkt. Han kan resten av historien och vill inget annat än att jag ska förstå. Förstå att det är i den här miserabla skiten jag hör hemma, det är här jag ska resa mig med min utmaning. Och han har inga planer på att ge upp. Mitt hjärta bankar hårt jag känner livet i mig som hoppas och tror.
- Hjälp
Mitt mörker har övertygat mig ur alla dess vinklar och hjälpt mig hela vägen till ett solklart beslut. Det råder inget tvivel om att jag nått ändstationen. Mitt liv befinner sig i ruiner. Jag har gjort grus av broar och fort. Mitt nederlag är så totalt så oproportionerligt fruktansvärt. Min förlust saknar gränser min sorg saknar mått. Mitt mörker min så hatade fiende som jag i decennier slagits mot dag som natt har övertalat mig och gått över till min sida. Han säger att jag vunnit och höjer min arm. Men i min hand triumferar ingen skinande pokal. I min hand villar arton sterila ampuller med blå text och ett löfte om evig tystnad.
- Hjälp
Mannen i spegeln. Mannen som gjort överlevnad till en konstform, han som lärt sig sova hela nätter under desperationens kalla hölje och finna värme i bara drömmar om trygghet. Han skickar nu sitt SOS från andra sidan och vädjar till det fega kräk jag blivit att fortsätta fightas, fortsätta rulla med slagen och vägra sluta hoppas.

Det går inte. Jag kan inte föra min vilsna hand mot min mun och svälja de förbannade ampullerna. Jag kan inte göra det mot honom, det finns ingen rättvisa i det. Hans kamp förtjänar min respekt. Stopp. Jag vänder på handen och tabletterna singlar en och en ner i det vita handfatet för att försvinna ner och bort ur mitt liv. Jag vänder blicken mot honom, ser honom i ögonen och letar efter en strimma av lättnad. Han är arg, spänd av förskräckelsen att allt han slagits för skulle kunna vara borta nu.

Den kvällen var som alla andra kvällar även om det inte hörde till vanligheterna att köra ner en handfull tabletter i halsen. Mitt liv hade glidit in i en dunkel spiral. Jag hade under lång tid letat mig ner för en väg av hastigt ritade kartor, dåligt förberedda planer och ett nästan apatiskt handlande. Jag styrde en liten båt utan roder fast stort segel på ett stormigt hav. Mitt oförsiktiga, naiva beteende hade gradvis fördunklat mina sinnen. Dörrar och fönster som borde vara vidöppna av nyfikenhet, förhoppning och kreativitet hade gått i baklås. Jag var fast i mig själv och min inre dialog surnade gradvis i takt med att jag snubblade mig fram. Mitt känsloliv denna mastodont till elefant stampade sin egen väg medan jag sittandes denna försynta ryttare med en total avsaknad av kontroll. Det är svårt att hålla modet uppe när vart enda steg du tar tycks mynna i en spark på dig själv.




Skapa | Skriva av Ola Bremer VIP
Läst 108 gånger
Publicerad 2022-01-09 21:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ola Bremer
Ola Bremer VIP