Urholkad samvaro
är den enda tolerabla,
men samtidigt absolut oundgänglig

Lyckligt lottad
svävar jag där
i dessa lägens Lagrangevila,
Vildhustrun purrad
och stigen arla i land
från Drömskeppets dröjande skugga,
äntrande långa landvägen
mot Sunderbyns arbetsordning i gryningen,
returkommen i Per Albingården
på pinnmokullen
i aftonens överexponering,
Venus vilande i Månens gungstol,
lågt över skogshorisontens taggande,

urholkningen sålunda urgröpt,
förutan ödslig tomhet
eller isolation;
en dygnsloppets andning
mellan adjö och goddag,
ett ut och ett in;
ett ständigt avgivet provsvar
på min livsbetingelsetest,
min frågvisa uppmärksamhet
på livsinnehållets dynamik
och dödspausens självändamål,
ty en dödspaus är livet,
och ett evigt livskringrännande
det vi kallar död,
systern till anestesin
djupt i livsuppehållandet

I urholken susar vänlighet,
problemlösning
och närhet utan trängsel,
trohet utan fängsel

I samvarons urholk(ning)
kvittrar frisinnet
runt traditionens träldom

I urholken äggläggs uppstörningar
och nedtecken

Samvaron genomlyser våra kroppar
och hus
med tillhörighet
över identitetsgränserna

så att tillräckligt blir nog
i den uppslammade livserfarenheten
som flammar kring kroppar
som sammet och siden
i Tyros och Sidon
och varje morgons
”Var är jag? Vad heter jag? Hur mår jag?”
som ställer allt i ordning,
på sin spets
och på ända